Första mötet

Idag har vi varit i Kenya i exakt 17 dagar. 15 dagar av dessa har vi fått vara tillsammans med vår underbara son.

Enligt vår adoptionsorganisation här i Kenya innehar vi tydligen ett rekord. Vi fick träffa Lilleman redan 2 dagar efter det att vi landat i Nairobi och det har aldrig hänt förut. Det är vi givetvis otroligt glada för.

Första mötet med lillen var helt magiskt. Vi kom till barnhemmet i Nakuru tidigt på morgonen efter en 2,5 timmes lång bilfärd ifrån Nairobi. Bara några minuter efter att vi hade parkerat bilen på barnhemmets framsida fick vi frågan om vi var redo att möta vår son för första gången. Vi blev helt darriga i hela kroppen, även Harry som fanns i min famn men vi lyckades alla 3 att få fram ett, JA!

Äntligen var ögonblicket där som vi väntat på så länge. Vi gick in i den stora, vita stenbyggnaden. På insidan möttes vi av en stor öppen sal där det på vänster sida satt ett par kvinnor och sydde på sina symaskiner. Vi vek av till vänster, förbi ett bord med stolar och en soffa. På vänster sida fanns ett stort kök som såg väldigt spartanskt ut. Lite längre fram kom vi till en stentrappa som svängde upp till höger. Med darrande ben och ett hjärta som slog hårt gick vi upp till andra våningen. Vi kom fram till en smal och lång korridor där väggarna var utsmyckade med färglada tyger uppspända på träramar. På vänster sida fanns ett antal dörrar som ledde in till barnens sovrum. Första dörren in till höger var lekrummet. Vi blev ombedda att stanna utanför dörren. Efter ett par sekunder som upplevdes som flera minuter fick vi gå in. Försiktigt tittade vi in genom dörren samtidigt som vi gick sakta framåt. Mitt på golvet på en lekmatta satt vår son och framför låg vårt fotoalbum som vi skickade ner i vintras. Vi smälte med en gång. Han var så otroligt söt. Han satt där alldeles själv och tittade upp med sina stora bruna ögon.
IMG_7896

Personalen på barnhemmet hade förklarat för honom att mamma och pappa skulle komma men hur mycket förstår man egentligen när man bara är ett år? Vi var så rädda att skrämma honom så vi satte oss ned på knä och försiktigt sträckte vi fram vår händer för att klappa på hans små fingrar. Nu kom tårarna. Han tittade upp på oss och undrade nog vad som hände. Runt om, längs väggarna stod personalen som filmade och fotograferade. Jag sträckte fram jordsvinet Harry och pekade samtidigt på fotot som han hade framför sig förställande Harry. Efter en liten stund lyfte jag försiktigt upp lillen i mitt knä. Jag vågade inte krama honom för hårt då jag var rädd att hans lilla kropp skulle gå sönder. Han satt helt blixtstilla. Jag blev helt varm inombords. Efter en liten stund tog Patrik honom till sitt knä. Patrik och jag tittade på varandra med vattniga ögon och bara log. Båda tänkte samma sak.

– Nu är mamma och pappa här och vi skall aldrig lämna dig.

Annonser

Diani Beach – checked in

Då har vi äntligen kommit till Diani Beach där vi skall spendera vår tid under adoptionsprocessen.
I tisdags satte vi oss i taxin från Nakuru, där barnhemmet ligger, och körde 3 timmar innan vi kom till Nairobi flygplats. Resan var något påfrestande då lillen inte ville sitta i någon barnstol utan hängde och klängde på mig (Lisa) hela tiden. Han var som en hal ål. Väl framme fick vi några minuters paus innan flyget till Mombasa.

Lillkillen skötte sig exemplariskt på planet, kanske på grund av mutor så som barnmat och cornflakes. Efter cirka 50 minuters flygtur landade vi i Mombasa där vi möttes av värme och hög luftfuktighet. Det tog inte många minuter innan svetten började rinna. Vi blev upphämtade av taxichauffören Kevin. För att ta sig ifrån Mombasa var vi tvungna att ta en färja. Beroende när på dagen du kommer så skiljer sig kötiden något. Vi fick tyvärr vänta en stund men vi fick Kevin att sätta på AC´n i bilen och hungern stannade vi lite genom att äta cashewnötter som såldes genom bilrutan.

Återigen agerade lillen som en hal ål och jag hade fullt upp med att parera alla utfall. Gissa om jag var trött när vi efter 3 timmar nådde Diani Beach och Villa Alamanda där vi ska bo.

Mr. M och Mrs. J, att adoptionspar vi träffade i Göteborg innan vi åkte till Kenya, hade varit så gulliga och köpte lite mat till oss som vi kunde äta. Det var guld värt efter den långa resan. Vi bor inte så långt ifrån varandra vilket känns riktigt roligt.

Idag har det var en soft förmiddag med lite lek och poolbad. Just nu sover Lilleman men inom kort skall han väckas för lite lunch och därefter en tur till stranden. Det är väldigt varmt så vi håller oss i skuggan så mycket vi kan.

Vi har inte lyckats få till vår uppkoppling på ett bra sätt ännu men jag kommer att blogga mer så fort det fungerar bättre.

Dagens lärdom: Lämna inte kastruller eller andra köksredskap odiskade i diskhon för då kommer djuren fram. I morse möttes jag av en gigantisk kackerlacka som låg i en av kastrullerna. Den var cirka 6 centimeter lång. Min skräck för ”småkryp” sätts på prov och när vi kommer hem kommer jag att fixa det mesta 🙂

/Lisa

Omtumlande dagar i Kenya

Då är vi på plats i Kenya. Även fast vi bara har varit här i 2 dagar så har vi upplevt mycket och det har varit ganska omtumlande. Många känslor har fått visa sina olika ansiktsuttryck, högt och lågt.

Vi landade på Jomo Kenyatta flygplats i Nairobi klockan 06.00 i onsdags efter en lång flygtur med få timmars sömn. Som många säkert har läst, brann ankomsthallen för internationella flyg ned för en vecka sedan, lagom till vår ankomst. Vår ankomsthall bestod nu av stora vita tält, något annorlunda men det funkade utan några som helst problem. Problem uppstod dock inte långt därefter. Vi blev dirigerade till en ”provisorisk” utgång för att lämna flygplatsen och på utsidan möta upp vår chaufför. Denna utgång/ingång används normalt sätt av Kenyas president. Vi känner oss hedrade att fått utnyttja denna. På utsidan stod en stor skara av chaufförer som höll upp skyltar med olika namn på resenärer som skulle hämtas upp. Våra blickar scannade av hela högen men ingenstans kunde vi finna våra namn. Tiden gick och platsen där vi stod tömdes på resenärer som blev upphämtade. Kvar stod vi i dammet efter alla bilar och kände oss helt övergivna. Detta är inte sant, tänkte vi flera gånger. Tårarna var nära att börja trilla ned för mina kinder flertalet gånger. Patrik var den starke av oss och sa att allt skulle ordna sig. Den tidiga morgonen var fuktig och kall och vi började snabbt att frysa. Efter mer än 2 timmar blev vi efter många om och men upphämtade. Chauffören hade stått vid ”fel” utgång.

Bilturen in till Nairobi city var en upplevelse utan dess like. Chauffören körde som en racerförare och kryssade mellan alla bilar och gångtrafikanter som korsade motorvägen. Helt absurt! För att undvika den värsta trafiken tog han en liten genväg, om nu kan kalla det en väg. Det var snarare en guppig åker. Tur att vi inte hade ätit sedan 4 på morgonen.

Vi blev avsläppta vid ett sk. guesthouse som vi hade blivit inbokade på och fick information att någon på LAN skulle komma inom kort. Rummet vi skulle bo i var inte speciellt trevligt och vi kände båda att vi gärna ville hitta något annat. Vi tänkte att vi får invänta vår kontaktperson för att se om det gick att ordna. Återigen fick vi vänta och vänta. Efter ca: 3 timmar och ett telefonsamtal till AC i Stockholm dök en annan chaufför upp och sa att det blivit ett missförstånd. Vi skulle inte alls få träffa LAN utan vi blev ombedda att flyga till Diani söder om Mombasa där vi skall bo under hela processen. Först onsdag nästa vecka skulle vi få ha vårt första möte med LAN. Helt otroligt, det här får bara inte hända. Nu blev förvirringen total och tårarna var återigen nära att rinna över franskanten. För att göra en lång historia kort så fick vi nya besked av LAN. Mina floder av tårar kan ha hjälpt till lite, tror jag. Vi fick vårt möte på eftermiddagen, ett annat hotell samt det otroliga beskedet att vi skulle få träffa vår guldklimp redan på fredag. Tänk vad fort saker kan ändra sig, från total kaos och uppgivenhet till total lycka. Utmattade efter en känsloladdad dag somnade vi klockan 20.00 till ljudet av Nairobis hektiska biltrafik.

Idag har vi åkt till Nakuru och imorgon kommer vi åka till barnhemmet för att träffa vår son för första gången. Det känns helt fantastiskt. Vi blev precis uppringda, medan jag nu skriver, av chefen på barnhemmet. Hon kommer och hämtar oss imorgon bitti. Vilken trevlig kvinna. Hon berättade att hon hade suttit ner och berättat för lillen att vi skall komma och tittat i det fotoalbum som vi skickat ned. De hade pratat mycket om bilden på jordsvinet Harry och hon sa att han sken upp som en sol när han såg bilden på den lurviga krabaten. Åh, vad vi blev rörda när vi hörde det. Hon berättade att hon hade tagit fina bilder när han tittade i albumet som vi skall få tillsammans med många andra fina foton.

Nu är det dags att sova!

Lisa

Plötsligt händer det… del 2

En del människor skrapar fram den högsta vinsten på Triss men vi… vi har berikats med den störta vinsten av dem alla nämligen en helt underbar son. Han har stora bruna rådjursögon, en söt näsa, ett fantastiskt leende och framförallt är han vår lille prins. Som vi har längtat, ÄNTLIGEN!

Den 24 maj fick vi ett halvt barnbesked, vilket innebar att vi ”bara” fick reda på att det var en liten kille som skulle fylla 1 år i juli. Innan dess kunde vi inte få några bilder eller någon annan information. Vi väntade och väntade. Veckorna gick och när vi kom in i juli så tänkte vi att nu kommer beskedet. Ingenting hände och frustrationen inom oss växte. Varför är det ingen som hör av sig, tänkte vi många gånger!

Jag började min semester vilken jag inte hade möjlighet att skjuta på medans Patrik jobbade vidare för att spara så många dagar som möjligt. Telefonen var tyst, inte ett ljud. Så kom min tredje semestervecka och Patrik började sin första. Vi började måndagen med att åka till vaccinationskliniken för några frågor. Patrik sitter kvar i bilen under tiden som jag går upp till receptionen. När jag står där och samtalar med receptionisten ringer min mobil, det är vår kontaktperson på Adoptionscentrum. Utan att säga ett ord rusar jag ut ur huset samtidigt som jag svarar i telefonen. Jag hinner hoppa in i bilen så att Patrik kan höra vad hon säger.

– Ert slutliga barnbesked har kommit och jag kommer att skicka över dokumenten till er men…, säger hon!

Vad då men, tänker vi som stora frågetecken? Vad är det nu som inte stämmer?

– Jag har alla papper men de har glömt att skicka med bilder på er son, säger vår kontakt på AC.

Vad är oddsen för att detta skall hända? Det dröjde ytterligare 4 dagar tills dess att vi fick se vår älskade son för första gången. Inte ett öga var torrt. Vi blev totalt förälskade ifrån första stund. Jag kommer ihåg att jag utbrast: -Titta, där é han ju! (på riktig göteborgska) och sedan kom tårarna och glädjen.

Idag är det äntligen dags. Klockan 15.00 låser vi dörren till vår ytterdörr och beger oss till flygplatsen. Det pirrar ordentligt i magen, både av nervositet och en oerhörd förväntan. Huset är städat, väskorna är packade och det känns som om att vi har koll på allt.

Det finns en liten krabat som är helt lyrisk över att vi äntligen skall åka och det är jordsvinet Harry. Som han har väntat, vår tappre riddare. Han var blixtsnabb med att hoppa ner i lillens väska och började nedräkningen till avfärd omedelbart.

Harry

Nu börjar vårt livs resa. En resa som kommer att ge oss så många fina upplevelser och minnen. Vi kommer att göra allt för att bli de bästa föräldrarna för vår ögonsten.

Snart kommer vi till dig, älskade son!

/ Mamma och Pappa

Katarina Harrison Lindbergh

kontakt: katarina.lindbergh@live.se

Familjen Siiras Kenyaresa

och hjärtat inom mig log

Familjelängtan - vår berättelse!

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

A journey for James

About our adoption of little James in Kenya and a fantastic journey for the Johannsens to become a family

KENYA - Början på vår gemensamma resa

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyahjärtan

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Pappa Tomas, jag vill ha ett ninjaträd!

min resa för att bli pappa

Vägen mot tre

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

kodak Moments

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyaliv

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Reseblogg Feed

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

mwanangu

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Möller

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

3 blir 4 i Kenya

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Fredriksson, när vi två blir tre....

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya