Nu har vi varit i Kenya i snart 7 veckor. Värmen börjar stiga ytterligare och vad vi hört skall vinden vända och då blir det ännu hetare. Kan det bli varmare, undrar jag? Som varmast har vi haft 28 grader i sovrummet. Lite svettigt, måste jag säga. Hemma vill vi gärna ha minst 10 grader kallare när vi sover. Våra nära och kära har berättat att hösten har kommit och att graderna börjat sakta men säkert närma sig nollstrecket. Jag kan faktiskt sakna hösten lite. Det är så mysigt att kura ihop sig i soffan med tända ljus, en varm choklad och brasa. Här i Kenya finns inte årstiderna. Antingen är det varmt eller varmare. Och någonstans där emellan regnar det.

I torsdags gick flyttlasset till vårt nya boende, Diani Homes. Nu bor vi i en två-våningsvilla á la Kenya style. Vi har börjat komma iordning och känner oss mer och mer hemma här. Vi har redan införskaffat hustomtar eller rättare sagt de fanns här redan. Man får dom på köpet, vare sig man vill eller ej. Hustomtarna består av ett antal ödlor som klättrar omkring på väggarna både ute och inne. De är inte farliga och inte så läskiga utan de kan vara bra att ha då de äter upp olika insekter. Insekter och djur är något vi har gott om. Myror, kackerlackor, spindlar, tusenfotingar delux, apor mfl finns på menyn. Vi börjar vänja oss.

T har knutit an till oss på ett fint sätt. Han vet nu att vi är hans mamma och pappa och tycker inte om när främlingar vill lyfta upp honom. Det är ett positivt tecken. När vi först träffades kröp T mest på golvet. Nu efter bara 6 veckor ställer han sig upp alldeles själv med hjälp av stolar och bord eller det som finns närmast till hands. Varje kväll reser han sig upp i sängen och står ett par sekunder innan han faller ihop. Han kan hålla på hur länge som helst, upp och ner, upp och ner. Han verkar outtröttlig. T går gärna och mycket med stöttning av oss. Först behövde vi hålla honom i båda händerna men nu går han, om än något vingligt, med bara en hand. Det händer att han får slagsida men det tar inte lång tid förrän han är uppe på banan igen. Idag gick T 100 meter på en liten utflykt. Turen gick till vaktens fru. Hon sitter vid vägkanten inom vårt område och säljer masaismycken. Grabbarnas promenad slutade med att jag fick en fin present i form av ett rosa skinnarmband för 37 kr.

Vår älskling har ett helt fantastiskt skratt. Det kommer långt nerifrån magen och kan få vem som helst att smälta. Hittills har 6 tänder kommit fram, fyra där uppe och två små hartänder i underkäken. T är oftast på glatt humör. På dagarna blir det lek, bus och bad i poolen hemma vid huset. Nästan varje dag tar vi också en promenad med barnvagnen längs med stranden eller till de små skjulen vid vägkanten som säljer tyger, smycken, träsniderier etc. Vi har införskaffat en och annan flodhäst och giraff som nu pryder vårt hem.

När vi vaknar på morgonen, oftast runt 7, lyfter vi över T till vår säng och ligger och myser ihop. Det är en underbar känsla att höra hans andetag vid mitt öra. T kurar ihop sig och lägger sig tätt, tätt intill oss. Han är ett riktigt litet charmtroll. Längtar tills våra familjer får träffa honom.

Häromdagen skickade vi hem några nya bilder på lillen. På en av bilderna tycker jag att T liknar min morfar, som tyvärr inte är i livet längre. Det är något med hans ögon. När jag såg bilden i kameran sade jag direkt till Patrik att han liknade morfar. Och det lustiga är att när min mamma fick se bilden så skrev hon direkt tillbaka och tyckte detsamma. Det finns många släktdrag, pappas hårfäste och gammelmorfars ögon.

Förra fredagen hade vi vårt första hembesök av LAN under fosterperioden. Det gick mycket smidigt. Vi fick frågan om hur anknytningen hade gått hittills, hur lillen hade utvecklats, om vi haft några problem, hur första tiden hemma i Sverige kommer att se ut mm. Vi visste sedan tidigare att efter första mötet så skulle vi få reda på vår advokat samt guardian till vår son. Tyvärr har vi inte fått något besked ännu trots att vi blivit lovade att få detta som igår fredag. Via telefon i onsdags fick vi veta att ett mail var förberett och att det skulle skickas två dagar senare men så blev det alltså inte. Vi har ringt och sökt svar på vad som hänt utan någon lycka. Vi är dock inte förvånade. Det är så det funkar. Det lovas mycket men sedan händer inget. Pole pole (lugn lugn) som kenyanerna säger. På måndag blir det till att ringa igen.

Imorgon skall jag och mamma J till Swahili Beach Resort utan barn och respektive. Det är ett lyxhotell i Indisk stil. J fick en heldag där som present av oss när hon fyllde 40 härom veckan. Jag drog vinstlotten och fick följa med. Det skall bli så skönt att få softa lite på egen hand. Några drinkar i poolbaren blir det garanterat. Poolområdet är helt fantastiskt. Har aldrig sett något liknande tidigare. Det har blivit ett favoritställe för Patrik och mig. Efter dagen på Swahili kommer J och jag att promenera några kilometer söderut längs med stranden där vi kommer att möta upp våra män och söner på ett ställe som heter ” Kim for love” . Här uppträder lokala artister på en scen vid stranden medan man avnjuter middag eller bara en god drink. Jag ser fram emot morgondagen.

Dagens lärdom: Behåll skorna på annars riskerar du att trampa på ödlebajs.

/Lisa

Vart tar alla dagar vägen, undrar jag? Tiden går ruskigt fort här i Diani. När vi fortfarande var kvar i Sverige var jag lite orolig att det skulle bli ensamt här men så har det definitivt inte blivit. Vi gör mer saker här än vad vi gjorde hemma. Det händer något varje dag vilket är så roligt.

Förra veckan fyllde en adoptivmamma 40 år. Hon och hennes man bjöd alla oss andra adoptivföräldrar samt barn till en restaurang som heter African Pot. Bara på namnet kan ni säkert lista ut vad det var för mat, precis, afrikansk. Kalaset började klockan 17.00 och det serverades lite mousserande som välkomstdrink, mycket gott. Därefter satte vi oss till bords. Det bjöds på buffé och det ena var godare än det andra. Utsökt fisk, olika rissorter smaksatta med underbara kryddor, chapati (afrikanskt bröd), bananer med jordnötssås, kött i het sås, fruktsallad mm. Vi åt så vi storknade. Patrik och jag gav som present en heldag på ett lyxresort med bad (i deras fantastiskta pooler) och lunch. Det blev mycket uppskattat.

Vid middagen blev det så tydligt att vi nu är småbarnsföräldrar. Nu kanske jag generaliserar lite men jag kom på mig själv att jag inte riktigt hann njuta av middagen eller av sällskapet i den utsträckning som jag hade velat. Maten var väldigt god och jag blev mätt men det blev sådan hets. Lilleman älskar mat, vilket är mycket positivt, men det gäller att hålla en jämn takt med skeden annars får man arga blicken :-). Det blir även svårt när hans mat tar slut och vi har kvar, då kommer krokodiltårarna. Så det innebär att vänsterhanden matar lillen och högerhanden matar mig. Men, det ska nog ordna upp sig när han börjar att äta lite bättre själv.

Något som jag har lärt mig på dessa veckor som vi har varit här är att kenyanerna är väldigt snabba på att duka av bordet. Ibland vänder du bort huvudet i några sekunder och vips så är tallriken eller glaset borta även fast du varken har ätit eller druckit upp. Så det gäller att vara på sin vakt.

Förra veckan tog jag och några andra mammor + en pappa taxi till Ukunda. En liten by strax väster om Diani. Vi gick på en marknad där några av oss beställde sandaler gjorda av gummidäck och läder. Killen som gör sandalerna har sina lilla verkstad i ett litet skjul inte större en 1,5 * 3 meter.
Det fanns ett album med bilder på sandaler i alla dess olika former och färger som vi kunde välja ifrån. Hemma i Sverige tycker jag att det är svårt att välja om jag skall köpa en tröja och den finns i flera färger. Tänk då hur svårt det blev här. Vi fick välja om sandalerna skulle vara i brunt eller svart, design på remmarna, om det skulle vara slip-in eller om det skulle ha spännen, färger på pärlorna mm. Jag och en annan mamma stod där hur länge som helst och hade grym beslutsångest. Efter många om och men hade vi gjort våra val. Sandalerna kostade 1200 KES, ungefär 80 svenska kronor. Vi åkte tillbaka i måndags för att hämta upp dem och så här blev resultatet.

Jag köpte även ett par andra sandaler av plast, som Ledin sjunger. Dessa är dock inte gjorda lokalt utan på skons undersida står det ”Made in China”. Jag måste ändå säga att jag blev väldigt nöjd med mitt inköp efter att ha prutat ner dem till 250 KES, motsvarande cirka 17 kronor, plus att de är av märket Vivienne Westwood (äkta eller oäkta, förtäljer inte storyn i skrivande stund). Måste även tillägga att mina fötter har vuxit något kopiöst sedan jag kom hit från storlek 38 till 41.

Vi har hittat en lokal sportpub som heter Yibba Yabba och som inte är så tokig. Lillen var på sin första fotbollsmatch förra veckan och såg Liverpool – Manchester United. I en hel halvlek satt han blixtstilla och tittade intressant på tv´n. Patrik beställde in en kall Tusker vilket är en kenyansk öl. Ölet har fått sitt namn efter den elefant som trampade ihjäl bryggeriets grundare, vilket i sig är tragiskt men ändå lite lustigt. Kenyanerna är heltokiga i engelsk fotboll och det är ofta men ser killar som går runt med engelska fotbollströjor. I november får vi besök av min mamma och pappa. Gissa vem som kommer att blir lyrisk när det visar sig att vi har en sportbar som visar engelsk fotboll?

// Mamma Lisa

I torsdags tog vi en taxi, väldigt billigt här nere, till Tiwi Beach som ligger lite norr om Diani. Vi skulle tillsammans med de andra svenska adoptionsfamiljerna titta på när små sköldpaddsungar släpptes ut i det fria. Mamman hade övergett sina ägg så personal på ett dykcenter hade tagit hand om dem tills dess att de kläckts och blivit stora nog att släppas ut i det stora havet.

Allt går tydligen att göra business på här nere. För att ta en sköldpadda i handen och sedan gå ner till vattenbrynet och släppa ner den i vattnet och se den ta sina första simtag i Indiska Oceanen kostade 800 KES vilket motsvarar cirka 60 kr. Sköldpaddorna var så söta och att se dem kämpa emot vågorna och strömmarna för att ta sig ut till det öppna havet var fantastiskt. Många faror lurar under vattenytan men vi hoppas att så många som möjligt klarade sig.

Stranden var väldigt fin, alldeles vit och finkorning, och vattnet korallblått. Vilket paradis! Ibland är det svårt att förstå att vi faktiskt är här nere på andra sidan ekvatorn.

Efter lite lek i sanden med alla barnen och tjatter tog vi en lunch. Vi valde mellan en kenyansk restaurang och en italiensk. På den kenyanska var väntetiden runt en timma för att få in maten så vi valde det senare alternativet då våra magar kurrade högt. Vet dock inte om det gick så mycket fortare.

I fredags blev vi inbjuda till barnkalas hos familjen W. Deras lille son fyllde 1.5 år. Alla de svenska adoptionsfamiljerna i Diani var där, totalt 12 vuxna och 6 barn. När vi kom möttes vi av en fint ballongpyntad terrass. På bordet hade det dukats upp med lemonad, chokladbollar, cupcakes och macarons (små franska bakverk). Alla godsakerna var otroligt smarriga men mina favoriter blev macarons som lyste upp med sina underbara färger och ljuvliga smaker. S hade under 5 timmar fixat och grejat med alla bakverk. Att baka macarons i en gasugn var lite av en utmaning. S testbakade en macaron åt gången först för att hitta rätt temperatur. Vilket tålamod. Jag har bett om en liten kurs för att lära mig baka dessa små läckerheter. Hoppas att mina blir lika goda. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag på kalaset. Man blir som en stor familj här nere och alla är så hjälpsamma och generösa. Väldigt värdefullt.

/Lisa