Tiden rullar på

Nu har vi varit i Kenya i snart 7 veckor. Värmen börjar stiga ytterligare och vad vi hört skall vinden vända och då blir det ännu hetare. Kan det bli varmare, undrar jag? Som varmast har vi haft 28 grader i sovrummet. Lite svettigt, måste jag säga. Hemma vill vi gärna ha minst 10 grader kallare när vi sover. Våra nära och kära har berättat att hösten har kommit och att graderna börjat sakta men säkert närma sig nollstrecket. Jag kan faktiskt sakna hösten lite. Det är så mysigt att kura ihop sig i soffan med tända ljus, en varm choklad och brasa. Här i Kenya finns inte årstiderna. Antingen är det varmt eller varmare. Och någonstans där emellan regnar det.

I torsdags gick flyttlasset till vårt nya boende, Diani Homes. Nu bor vi i en två-våningsvilla á la Kenya style. Vi har börjat komma iordning och känner oss mer och mer hemma här. Vi har redan införskaffat hustomtar eller rättare sagt de fanns här redan. Man får dom på köpet, vare sig man vill eller ej. Hustomtarna består av ett antal ödlor som klättrar omkring på väggarna både ute och inne. De är inte farliga och inte så läskiga utan de kan vara bra att ha då de äter upp olika insekter. Insekter och djur är något vi har gott om. Myror, kackerlackor, spindlar, tusenfotingar delux, apor mfl finns på menyn. Vi börjar vänja oss.

T har knutit an till oss på ett fint sätt. Han vet nu att vi är hans mamma och pappa och tycker inte om när främlingar vill lyfta upp honom. Det är ett positivt tecken. När vi först träffades kröp T mest på golvet. Nu efter bara 6 veckor ställer han sig upp alldeles själv med hjälp av stolar och bord eller det som finns närmast till hands. Varje kväll reser han sig upp i sängen och står ett par sekunder innan han faller ihop. Han kan hålla på hur länge som helst, upp och ner, upp och ner. Han verkar outtröttlig. T går gärna och mycket med stöttning av oss. Först behövde vi hålla honom i båda händerna men nu går han, om än något vingligt, med bara en hand. Det händer att han får slagsida men det tar inte lång tid förrän han är uppe på banan igen. Idag gick T 100 meter på en liten utflykt. Turen gick till vaktens fru. Hon sitter vid vägkanten inom vårt område och säljer masaismycken. Grabbarnas promenad slutade med att jag fick en fin present i form av ett rosa skinnarmband för 37 kr.

Vår älskling har ett helt fantastiskt skratt. Det kommer långt nerifrån magen och kan få vem som helst att smälta. Hittills har 6 tänder kommit fram, fyra där uppe och två små hartänder i underkäken. T är oftast på glatt humör. På dagarna blir det lek, bus och bad i poolen hemma vid huset. Nästan varje dag tar vi också en promenad med barnvagnen längs med stranden eller till de små skjulen vid vägkanten som säljer tyger, smycken, träsniderier etc. Vi har införskaffat en och annan flodhäst och giraff som nu pryder vårt hem.

När vi vaknar på morgonen, oftast runt 7, lyfter vi över T till vår säng och ligger och myser ihop. Det är en underbar känsla att höra hans andetag vid mitt öra. T kurar ihop sig och lägger sig tätt, tätt intill oss. Han är ett riktigt litet charmtroll. Längtar tills våra familjer får träffa honom.

Häromdagen skickade vi hem några nya bilder på lillen. På en av bilderna tycker jag att T liknar min morfar, som tyvärr inte är i livet längre. Det är något med hans ögon. När jag såg bilden i kameran sade jag direkt till Patrik att han liknade morfar. Och det lustiga är att när min mamma fick se bilden så skrev hon direkt tillbaka och tyckte detsamma. Det finns många släktdrag, pappas hårfäste och gammelmorfars ögon.

Förra fredagen hade vi vårt första hembesök av LAN under fosterperioden. Det gick mycket smidigt. Vi fick frågan om hur anknytningen hade gått hittills, hur lillen hade utvecklats, om vi haft några problem, hur första tiden hemma i Sverige kommer att se ut mm. Vi visste sedan tidigare att efter första mötet så skulle vi få reda på vår advokat samt guardian till vår son. Tyvärr har vi inte fått något besked ännu trots att vi blivit lovade att få detta som igår fredag. Via telefon i onsdags fick vi veta att ett mail var förberett och att det skulle skickas två dagar senare men så blev det alltså inte. Vi har ringt och sökt svar på vad som hänt utan någon lycka. Vi är dock inte förvånade. Det är så det funkar. Det lovas mycket men sedan händer inget. Pole pole (lugn lugn) som kenyanerna säger. På måndag blir det till att ringa igen.

Imorgon skall jag och mamma J till Swahili Beach Resort utan barn och respektive. Det är ett lyxhotell i Indisk stil. J fick en heldag där som present av oss när hon fyllde 40 härom veckan. Jag drog vinstlotten och fick följa med. Det skall bli så skönt att få softa lite på egen hand. Några drinkar i poolbaren blir det garanterat. Poolområdet är helt fantastiskt. Har aldrig sett något liknande tidigare. Det har blivit ett favoritställe för Patrik och mig. Efter dagen på Swahili kommer J och jag att promenera några kilometer söderut längs med stranden där vi kommer att möta upp våra män och söner på ett ställe som heter ” Kim for love” . Här uppträder lokala artister på en scen vid stranden medan man avnjuter middag eller bara en god drink. Jag ser fram emot morgondagen.

Dagens lärdom: Behåll skorna på annars riskerar du att trampa på ödlebajs.

/Lisa

Annonser

Safari i Masai Mara

För två veckor sedan fick vi frågan av Familjen J om vi ville hänga med på en 3-dagars safari i Masai Mara. Pappa M hade lyckats förhandla fram ett riktigt bra pris vilket inte gick att motstå. Vi hade egentligen tänkt att vänta med några längre resor tills vi haft Lilleman lite längre men vi ändrade oss. Vilket äventyr vi hade att se fram emot.

I söndags var det dags. Klockan 07.30 hämtades vi upp vid huset och kördes vidare till Ukunda flygplats några minuter ifrån vårt hus. Masai Mara ligger cirka 70-80 mil väster om Diani Beach och enklast att ta sig dit är med flyg. Vi hade barnvagnen samt några mindre väskor med oss, mestadels kläder och blöjor till lillen. Varma kläder är ett måste då det är kallt om nätterna och under de tidiga morgnarna. Bärselet hade vi också med oss, vilket visade sig vara väldigt användbart.

DSC_0808

Planet var av modell mindre och tog 12 passagerare. Efter cirka en timmas flygning mellanlandade vi i Amboseli Nationalpark för att lämna av samt hämta upp några passagerare. Innan mellanlandningen passerade vi Kilimanjaro, en av de berömda ”Seven summits”. Det var riktigt häftigt att se ifrån luften.

Kilimanjaro

Efter ytterligare en timmes flygning nådde vi Masai Mara och landade på något som kallades flygplats. Jag skulle nog säga att det var en grusväg mitt ute på savannen. Kontrolltorn och ankomsthall fanns inte så vitt jag kunde se men en vindstrut fanns vilket var till hjälp för piloten för att se vindriktningen.

Våra små killar, 14 respektive 15 månader, skötte sig exemplariskt under hela flygresan. Inte ett gnäll utan de var goa och glada hela tiden. Jag är så imponerad.

På grusplanen stod en stor jeep av märket Landrover som körde oss till vårt boende, Governor´s Camp

IMG_2201

DSC_0834

DSC_0835

DSC_0850

Detta ställe ligger perfekt beläget intill Mara floden och är känt för att inte ha någon inhägnad runt sitt camp. Som gäst bor man kloss an med de vilda djuren vilket är oerhört mäktigt och lite läskigt på samma gång. På nätterna gick flodhästarna precis utanför tältet och åt gräs. Vi hörde dem tydligt och det var inte riktigt läge att ta en promenad just då. Tälten var riktigt lyxiga med egna badrum toalett och dusch.

Under 3 dagar blev vi väl omhändertagna av personalen och inte minst av vår guide Kantai. Han körde runt oss på alla våra game-drives och berättade allt han visste om alla djur vi stötte på. Dag två gick vi upp riktigt tidigt, innan solen hade gått upp, för att få bästa chansen att se kattdjuren ute på språng. Påpälsade med kläder i lager-på-lager principen skumpade vi runt på savannen och letade som små detektiver efter något mäktigt att se. Och visst fick vi utdelning. Lejon som just fällt sitt byte och kalasade som om att det var deras sista måltid någonsin var det första som dök upp bakom ”hörnet”. Det var en oerhört häftig känsla att få iakta dessa enorma kattdjur på bara några meters avstånd.

DSC_1161

DSC_0955

Inte långt därefter fick vi äran att se en leopard som låg och lurpassade på en vilsen gnu. Tyvärr, låter kanske lite hemskt, så fick vi inte se någon attack. Men att ha fått se en leopard på nära håll i sin egen miljö är minne för livet.

Leopard

Därefter bar det av till Mara floden för att se gnuernas migration till Tanzania. Ni har säkert sett en dokumentärfilm någon gång som visar gnuernas kamp för att ta sig över floden och inte bli uppätna av krokodilerna. En riktig klassiker. Detta skådespel hade Patrik längtat efter och nu skulle det bli verklighet.

Väl framme vid en av de flera övergångarna så blev vi något snopna. Det var tomt på gnuer. Hur kan 1.5 miljon gnuer bara gå upp i rök? Migrationen pågår under juli till oktober och vi visste att många redan passerat men någon kunde väl ändå ha väntat på oss, eller? Vi blickade ut över kullen på andra sidan floden och långt där bort kunde vi se ett pärlband av gnuer som tydligen tagit sig över innan vi kom dit. Det är inte sant, tänkte vi. Då plötsligt såg vi 6 st gnuer på andra sidan som sprang tillbaka mot Mara floden. Gnuer måste vara de dummaste djuret som finns, i alla fall ser det så ut. De verkar aldrig kunna bestämma sig vad dom vill, riktig beslutsångest verkar de lida av. Låter lite som jag själv, nu när jag tänker efter. Men, men…

DSC_1000

DSC_1007

Efter mycket velade fram och tillbaka, ska jag hoppa eller inte, så vände alla gnuerna om utom en. Nu stod vårt hopp till en ensam stackars gnu. Med en oerhörd spänning och förväntan i kroppen satt vi nästan och hoppade i våra säten och bad till högre makter att gnun skall ta sitt förnuft till fånga och hoppa. När vi nästan hade gett upp hoppet så skedde ett mirakel. Gnun tog sats och flög ut i vattnet för att ta sig tillbaka över floden. Nu satt vi alla med stora ögon och öppna munnar och undrade om det skulle dyka upp någon hungrig krokodil. Krokodilerna som vi såg längre ner i floden flyttade sig dock inte en centimeter och gnun klarade sig över floden med livet i behåll. Vi fick alltså slutligen se vår migration även om det var åt fel håll och att det bara var en gnu av 1.5 miljon. Men vad spelar det för roll, en gnu är bättre än ingen.

DSC_1175

DSC_1167

DSC_0986

Gepard

Under 3 dagar fick vi se många häftiga djur, här kommer ett smakprov på några:
* Lejon
* Gnuer
* Bufflar
* Gepard
* Leopard
* Gamar
* Hyenor
* Giraff
* Zebror
* Vårtsvin
* Flodhästar
* Korkodiler
* Struts

Återigen måste jag berömma våra små grabbar som under 3 dagar var så snälla. De satt i bärsele på våra magar under flera timmars skumpande och svettiga game drives. Inte en enda gång var de ledsna eller fick spel. Jag är så stolt som nybliven mamma.

Efter lunch sista dagen på safarin begav vi oss till flygplatsen, eller grusvägen, för att ta flyget hem igen.
Här utspelade sig en rolig scen, nästan som en fars ifrån Falkenberg. Innan planet kom in för landning åkte vi runt i bilen och jagade bort vilddjuren ifrån landningsbanan genom att köra mot dem och slå på karossen, helt absurt. När vi sett till att landningsbanan var ren så bad vår guide oss att titta så att inget flyg var på väg inför landning så att vi kunde korsa banan. Vi skrattade så att vi kiknade. Var fanns de dolda kamerorna?

IMG_2272

DSC_1200
Till slut kom planet och vi hoppade alla in, totalt 11 passagerare. Det var oerhört svettigt i planet och vi längtade till att planet skulle starta så att ventilationen kunde gå igång. Då fick piloten inte igång motorn. Batteriet var trasigt. Det är inte sant, tänkte vi. Efter att ha suttit i planet i nästan 30 minuter fick vi äntligen gå ut, nästan svimfärdiga av värmeslag. Vi ställde oss under flygplansvingen för att få skugga i den heta, gassande solen. Det fanns inget reservbatteri. Piloten kontaktade ett annat större propellerplan som fick leverera ett batteri till oss. Vi fick till och med buda in vatten för att inte bli uttorkade. Två timmar försenade kom vi äntligen iväg.

En lite annorlunda avslutning på en helt underbar safari med härliga vänner.

/ Stolt mamma

Sköna dagar i Diani

Vart tar alla dagar vägen, undrar jag? Tiden går ruskigt fort här i Diani. När vi fortfarande var kvar i Sverige var jag lite orolig att det skulle bli ensamt här men så har det definitivt inte blivit. Vi gör mer saker här än vad vi gjorde hemma. Det händer något varje dag vilket är så roligt.

Förra veckan fyllde en adoptivmamma 40 år. Hon och hennes man bjöd alla oss andra adoptivföräldrar samt barn till en restaurang som heter African Pot. Bara på namnet kan ni säkert lista ut vad det var för mat, precis, afrikansk. Kalaset började klockan 17.00 och det serverades lite mousserande som välkomstdrink, mycket gott. Därefter satte vi oss till bords. Det bjöds på buffé och det ena var godare än det andra. Utsökt fisk, olika rissorter smaksatta med underbara kryddor, chapati (afrikanskt bröd), bananer med jordnötssås, kött i het sås, fruktsallad mm. Vi åt så vi storknade. Patrik och jag gav som present en heldag på ett lyxresort med bad (i deras fantastiskta pooler) och lunch. Det blev mycket uppskattat.

Vid middagen blev det så tydligt att vi nu är småbarnsföräldrar. Nu kanske jag generaliserar lite men jag kom på mig själv att jag inte riktigt hann njuta av middagen eller av sällskapet i den utsträckning som jag hade velat. Maten var väldigt god och jag blev mätt men det blev sådan hets. Lilleman älskar mat, vilket är mycket positivt, men det gäller att hålla en jämn takt med skeden annars får man arga blicken :-). Det blir även svårt när hans mat tar slut och vi har kvar, då kommer krokodiltårarna. Så det innebär att vänsterhanden matar lillen och högerhanden matar mig. Men, det ska nog ordna upp sig när han börjar att äta lite bättre själv.

Något som jag har lärt mig på dessa veckor som vi har varit här är att kenyanerna är väldigt snabba på att duka av bordet. Ibland vänder du bort huvudet i några sekunder och vips så är tallriken eller glaset borta även fast du varken har ätit eller druckit upp. Så det gäller att vara på sin vakt.

Förra veckan tog jag och några andra mammor + en pappa taxi till Ukunda. En liten by strax väster om Diani. Vi gick på en marknad där några av oss beställde sandaler gjorda av gummidäck och läder. Killen som gör sandalerna har sina lilla verkstad i ett litet skjul inte större en 1,5 * 3 meter.
Det fanns ett album med bilder på sandaler i alla dess olika former och färger som vi kunde välja ifrån. Hemma i Sverige tycker jag att det är svårt att välja om jag skall köpa en tröja och den finns i flera färger. Tänk då hur svårt det blev här. Vi fick välja om sandalerna skulle vara i brunt eller svart, design på remmarna, om det skulle vara slip-in eller om det skulle ha spännen, färger på pärlorna mm. Jag och en annan mamma stod där hur länge som helst och hade grym beslutsångest. Efter många om och men hade vi gjort våra val. Sandalerna kostade 1200 KES, ungefär 80 svenska kronor. Vi åkte tillbaka i måndags för att hämta upp dem och så här blev resultatet.
DSC_0721

Jag köpte även ett par andra sandaler av plast, som Ledin sjunger. Dessa är dock inte gjorda lokalt utan på skons undersida står det ”Made in China”. Jag måste ändå säga att jag blev väldigt nöjd med mitt inköp efter att ha prutat ner dem till 250 KES, motsvarande cirka 17 kronor, plus att de är av märket Vivienne Westwood (äkta eller oäkta, förtäljer inte storyn i skrivande stund). Måste även tillägga att mina fötter har vuxit något kopiöst sedan jag kom hit från storlek 38 till 41.
DSC_0723

Vi har hittat en lokal sportpub som heter Yibba Yabba och som inte är så tokig. Lillen var på sin första fotbollsmatch förra veckan och såg Liverpool – Manchester United. I en hel halvlek satt han blixtstilla och tittade intressant på tv´n. Patrik beställde in en kall Tusker vilket är en kenyansk öl. Ölet har fått sitt namn efter den elefant som trampade ihjäl bryggeriets grundare, vilket i sig är tragiskt men ändå lite lustigt. Kenyanerna är heltokiga i engelsk fotboll och det är ofta men ser killar som går runt med engelska fotbollströjor. I november får vi besök av min mamma och pappa. Gissa vem som kommer att blir lyrisk när det visar sig att vi har en sportbar som visar engelsk fotboll?

// Mamma Lisa

Sköldpaddor, strandhäng och kalas

I torsdags tog vi en taxi, väldigt billigt här nere, till Tiwi Beach som ligger lite norr om Diani. Vi skulle tillsammans med de andra svenska adoptionsfamiljerna titta på när små sköldpaddsungar släpptes ut i det fria. Mamman hade övergett sina ägg så personal på ett dykcenter hade tagit hand om dem tills dess att de kläckts och blivit stora nog att släppas ut i det stora havet.

Allt går tydligen att göra business på här nere. För att ta en sköldpadda i handen och sedan gå ner till vattenbrynet och släppa ner den i vattnet och se den ta sina första simtag i Indiska Oceanen kostade 800 KES vilket motsvarar cirka 60 kr. Sköldpaddorna var så söta och att se dem kämpa emot vågorna och strömmarna för att ta sig ut till det öppna havet var fantastiskt. Många faror lurar under vattenytan men vi hoppas att så många som möjligt klarade sig.

DSC_0517

Stranden var väldigt fin, alldeles vit och finkorning, och vattnet korallblått. Vilket paradis! Ibland är det svårt att förstå att vi faktiskt är här nere på andra sidan ekvatorn.

DSC_0505

Efter lite lek i sanden med alla barnen och tjatter tog vi en lunch. Vi valde mellan en kenyansk restaurang och en italiensk. På den kenyanska var väntetiden runt en timma för att få in maten så vi valde det senare alternativet då våra magar kurrade högt. Vet dock inte om det gick så mycket fortare.

I fredags blev vi inbjuda till barnkalas hos familjen W. Deras lille son fyllde 1.5 år. Alla de svenska adoptionsfamiljerna i Diani var där, totalt 12 vuxna och 6 barn. När vi kom möttes vi av en fint ballongpyntad terrass. På bordet hade det dukats upp med lemonad, chokladbollar, cupcakes och macarons (små franska bakverk). Alla godsakerna var otroligt smarriga men mina favoriter blev macarons som lyste upp med sina underbara färger och ljuvliga smaker. S hade under 5 timmar fixat och grejat med alla bakverk. Att baka macarons i en gasugn var lite av en utmaning. S testbakade en macaron åt gången först för att hitta rätt temperatur. Vilket tålamod. Jag har bett om en liten kurs för att lära mig baka dessa små läckerheter. Hoppas att mina blir lika goda. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag på kalaset. Man blir som en stor familj här nere och alla är så hjälpsamma och generösa. Väldigt värdefullt.

/Lisa

Katarina Harrison Lindbergh

kontakt: katarina.lindbergh@live.se

Familjen Siiras Kenyaresa

och hjärtat inom mig log

Familjelängtan - vår berättelse!

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

A journey for James

About our adoption of little James in Kenya and a fantastic journey for the Johannsens to become a family

KENYA - Början på vår gemensamma resa

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyahjärtan

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Pappa Tomas, jag vill ha ett ninjaträd!

min resa för att bli pappa

Vägen mot tre

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

kodak Moments

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyaliv

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Reseblogg Feed

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

mwanangu

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Möller

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

3 blir 4 i Kenya

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Fredriksson, när vi två blir tre....

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya