Gott slut & Gott nytt

Och vips så var det nyår igen. Denna afton firade vi med tre norska adoptionsfamiljer som vi träffade för första gången ett par veckor innan jul. Värdparet bor ungefär fem kilometer söder om oss i ett superfint vitt hus i funkisstil. Klockan 16.00 stannade taxin utanför grinden till huset. En askari (vakt) kontrollerade att inga skumma typer kom in. Vi såg tydligen snälla och beskedliga ut för han öppnade grindarna och taxin kunde köra in på den krattade sandgången. På baksidan av huset blev vi mottagna med en god välkomstdrink.

DSC_0030

DSC_0009

Ibland har jag funderat på var alla tomtenissar förvarar sina röda tomteluvor tills dess att det blir jul igen? Att svaret på denna gåta skulle finnas i Kenya och i denna trädgård var ju helt otroligt. Vad är oddsen? Mitt ute i trädgården fanns en tvättlina uppspänd och där hängde tomteluvorna fint på rad och inväntade nästa uppdrag.

DSC_0025

Efter lite mingel på altanen var det dags att tända på grillen och påbörja kvällens goda middag. Det serverades korv med bröd och chapatibröd. Det smakade väldigt gott men kändes ändå lite udda som nyårsmat. Ett par timmar senare fick vi dock bekräftat vår känsla. Det visade sig att värdparet hade beställt mat ifrån en kock som inte hade levererats i tid. Som nödlösning blev det korv med bröd. Tre timmar försent när vi åt efterrätt ringde restaurangen och sa att maten var klar för leverans. Vad tror ni att värdparet sa? Därav min hänvisning i förra inlägget om tidsuppfattning.

DSC_0027

DSC_0048

DSC_0043

Kvällen var mycket trevlig och timmarna sprang på med en väldig fart. Vid 9-tiden var det tid att åka hem med en trött liten Titus som var uppe på övertid. Han somnade gott i taxin.

Väl hemma bäddade vi ner Titus i hans säng. Patrik och jag satte oss ute på altanen och myste lite för att vänta in tolvslaget och titta på fyrverkerierna som skulle lysa upp den kenyanska natthimmeln. Det hela slutade med att vi somnade och vaknade till i några minuter när de första fyrverkerierna sköts upp i skyn vid 00.00 för att sedan somna om. Undrar om det var åldern eller livet som småbarnsförälder som tog ut sin rätt?

2013 har varit det bästa och mest känsloladdade året i Patriks och mitt liv. Vi blev föräldrar efter många års kämpande och tuffa år. Två ögonblick kommer alltid att beröra våra hjärtan lite extra. Det var när vi fick se första bilden på Titus och när vi fick krama om honom för första gången. Denna fantastiska lille kille har berikat oss med så mycket kärlek och underbara stunder tillsammans under de fem månader som vi har varit en familj. Titus är och kommer för alltid att vara vår lilla ögonsten.

/Lisa

Annonser

Nu är det jul igen…

Ja, även i Kenya blev det julfirande om än något annorlunda än vad vi är vana vid. Vi vaknade upp tidigt julaftonsmorgon till ljudet av fågelkvitter och svajande palmblad. Termometern stod på cirka 30 grader och solens strålar lyste in genom fönsterna på huset.

Titus, som ni förmodligen redan listat ut att guldklimpen heter genom förra inlägget, vaknade med ett stort leende på läpparna. Det gör han i och för sig varje morgon, men denna speciella dag upplevdes det som är mungiporna gick ett snäpp högre upp. Han kände nog på sig att tomten hade varit där på natten och lagt några julklappar under palmen.

På altanen slet Titus, med lite hjälp ifrån pappa, upp julklappspappren som i dagen till ära gick i silver. Vi kan kalla det ugnsfolie. Som vanligt är pappret roligare än själva klappen. Det blev pussel, bollar och annat smått och gott. Det visade sig att Titus bar på en oanad talang, en riktig grym kastarm. Med en enorm kraft slängde han iväg bollen som träffade pappas nötpåse, mitt i prick! Allt medan mamma jublade och var väldigt imponerad av Titus träffsäkerhet låg Patrik dubbelvikt i soffan och kved av smärta.

Vid lunchtid var det dags för hela sverigemaffian att samalas på Paradise Villas för att fira jul tillsammans. En nyanländ tysk adoptivfamilj var också inbjudna. Alla familjerna hade fått i uppdrag att ordna till något svenskt/tyskt att ta med till jullunchen som blev som ett knytkalas. Patrik och jag hade gjort smarriga köttbullar med juldoftande kryddor. Givetvis tog vi med korv med grisfötter i varje ända. Och sist men inte minst snaps med smaksättning av ingefära. På julbordet fanns även smarrig Jansons frestelse, inlagd sill, rödbetssallad, cheddarost mm.

DSC_1108

Vid sidan av där vi hade dukat upp långbord stod ”snyggt” och ”prydligt” en julgran av plast nedtryckt i en kruka. Utsmyckningen var något udda och kanske inget som vi skulle valt själva.

DSC_1110

Maten smakade ljuvligt och det blev några snapsvisor enligt tradition. Efter jullunchen var det lek och bus runt poolen. Grabbarna, syftar då på de äldre, tog ett dopp i poolen och släckte törsten med en kall Tusker.

DSC_1138

DSC_1130
Titus i fin skjorta dagen till ära.

Kvällens middag stod en inhyrd kock för och gick i kenyanskt tecken. Ibland undrar jag om kenyaner har någon tidsuppfattning? Kocken hade fått tydliga instruktioner om när 3-rättersmiddagen skulle serveras med likväl blev det en viss form av tidsförkjutning, milt sagt (något som även inträffade en vecka senare och som ni kan läsa om i mitt nästa inlägg). Efterrätten serverades samtidigt som huvudrätten och en något frustrerad värdinna fick snällt styra upp det hela.

DSC_1119

Givetvis hann vi med julklappsspelet och det hetaste paketet var en påse marshmallows. Patrik och jag lyckades kamma hem flest paket och kände oss riktigt nöjda med årets julklappsutdelning.

DSC_1140

Dagen blev mycket lyckad även om vi saknade våra respektive familjer hemma i Sverige.

Titus somnade gott i sin säng efter en händelserik dag och väntar spänt på nästa, förhoppningsvis, snövita julafton hemmavid.

Ho ho ho, säger vi ifrån Diani

Sverigebesök nummer 2

Äntligen fick mormor och morfar träffa T för första gången på riktigt och inte bara via Skype. Precis som förutspått så rann tårarna nedför kinderna på mamma när hon steg ur taxin och såg T i min famn. Det var så härligt att få träffa mina föräldrar efter nästan 4 månader i Kenya. Trädgårdsmästarna hade pyntat fint med blombågar vid ingångarna till huset.

DSC_0592

DSC_0586

Sängen på övervåningen hade dekorerats fint och med en hälsning ifrån T.

DSC_0604

Resväskorna var fyllda med presenter ifrån Sverige. Stearinljus, kläder, choklad, kaffe, leksaker var bara en bråkdel av allt fint som vi fick.

Till lunch hade vi handlat mat på en lokal kenyansk restaurang för att skapa en härlig kenyansk känsla. Vi serverade:
Wali wa mboga- vegetariskt ris kryddat med kummin
Grönsaker i kokossås
Matoke – stekta gröna bananer i vitlök- och koriandersås
Viazi njugu karanga – stekt potatis i jordnötssås
Chapati – kenyanskt bröd

DSC_0619

Det tog inte lång tid innan T släppte loss och visade mormor och morfar allt han kan. Det blev dansuppvisning á la T style, säga hej då och samtidigt vinka, svara i telefon (vilket lika väl kan vara en bil, bok eller vad som finns närmast till hands), flörta med ögonen och mycket mer. Mormor och morfar skrattade gott och var så imponerade av sitt lilla barnbarn.

Tyvärr blev pappa sjuk den första veckan i feber och snuva. Vi hann dock med en hel del roligt tillsammans ändå.

En favorit i repris är Swahili Beach. Ett indiskt resort som är något utöver det vanliga.

DSC_0729

DSC_0732

Vår hovleverantör Willy såg till att vi fick komma ut till revet med glasbåt för titta på korallrevet och bada vid sandön. En kenyansk man hade tagit surfbrädan till revet för att sälja öl. T var inte sen med att kolla in utbudet:-)
DSC_0801

Ett av våra favoritställen lite längre söderut i Diani är Kenyaways. Turisterna lyser med sin frånvaro och vattnet är magiskt. Här spenderade vi en dag med sol och bad. Lunch hann vi också med i form av en underbar pumpasoppa med thaismak. En svalkande Tuskeröl slank också ned.

DSC_0698

DSC_0706

DSC_0711

Givetvis blev det adventsfirande även i Diani. Vi blev inbjudna på adventsfika på Paradise Villas med de andra svenska adoptionsfamiljerna. Åh, vad det var gott med hemmagjord glögg, pepparkakor och mögelost. När jag blundade kändes det som om att jag var hemma, hemma.

DSC_0775

DSC_0769

När mamma och pappa var här ordnade vi en liten ”fest” för de som arbetar på området. Personalen där vi bor är otroligt hjälpsamma men jag tror inte att de får så mycket tillbaka i form av ett enkelt tack eller annan form av uppskattning. För att inte tala om lönen. En trädgårdmästare tjänar cirka 8 000 KES/månad vilket motsvarar ungefär 600 kr. Det är vad vi handlar för när vi besöker Nakumatt, Kenyas motsvarighet till ICA. De sliter 7 dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll. Jag funderade mycket på detta i höstas och hur vi skulle kunna visa vår tacksamhet för jobbet de utför. Min idé var att bjuda all personal (vakter, trädgårdsmästare och städerskor) på fika. Det bor två andra adoptivfamiljer i området och jag frågade om de ville vara med och de svarade utan tvekan ja.

All personal dök upp förväntansfulla för de visste inte vad som var på gång. Totalt var vi runt 30-35 personer inklusive oss själva. Vi hade dukat upp ett bord med läckerheter vid vår pool och dekorerat med ballonger i olika färger.

DSC_0641

DSC_0664

DSC_0667

Godsakerna tog slut i ett nafs. Tallrikarna fylldes till bredden och minst lika högt. Underbart att det var omtyckt. Safari i personalen höll ett tal och tackade allra ödmjukast för vår överraskning. I nära fyra år har personalen arbetat på området men aldrig tidigare har någon gjort något sådant fint för dem, sa han. Jag fick en tår i ögat. Tänk vad lite som behövs för att göra någon glad.

Patrik och jag har fått väldigt bra kontakt med städerskan Christine i vårt hus. Hon är så gullig mot Titus och vi har haft många fina samtal tillsammans. Hennes man gick bort i somras endast 40 år gammal. Nu tar hon ensam hand om deras två små barn, 5 och 10 år gamla. 6 dagar i veckan arbetar hon och när barnen inte är i skolan får de klara sig själva hemma. Mat ställer hon fram på morgonen så att de skall kunna äta när de slutat skolan. Den minsta kommer hem redan klockan 15 och är då hemma själv tills storebror kommer hem. Det skär i mitt hjärta att veta att denna lille pojk är hemma alldeles själv.

Min mamma och pappa berördes mycket av det vi berättat och de hade med sig presenter till barnen när de kom. Christine bjöd hem oss till hennes hus och vi tackade givetvis ja. Hon blev så otroligt glad att vi ville komma och jag har förstått nu i efterhand att det har betytt mycket för henne.

Huset eller rättare sagt rummet, är på cirka 10 kvm och har ett litet fönster. Det finns inte mycket plats men hon har lyckats få in en säng, en liten soffa med fåtölj, ett soffbord och ett klädskåp. Golvytan som finns kvar är nästan obefintlig. Toalett och kokmöjligheter finns bakom huset och är gemensamt för alla 6 familjerna som bor där.

DSC_0856

DSC_0855

Den äldsta sonen, 10 år, går upp klockan 05.30 varje dag för att bege sig till skolan. Först går han 30 minuter igenom skog och på en enslig väg utan lampor för att ta sig till ”stora” vägen. Där tar han sedan en matatu (liten buss) till skolan. Klockan 17.00 slutar sista lektionen och han beger sig då hem vilket tar nästan en timma. Långa dagar. Livet skiljer sig avsevärt mellan Kenya och Sverige.

Dagarna går fort när man har roligt. Utöver det som jag nämnt ovan så hittade vi också på mycket annat. Vi försökte visa så mycket som möjligt av Kenya. Marknaden i Ukunda var en upplevelse för mamma. Den liknar inte en marknad vi är vana vid hemma. Gränderna är trånga. Det doftar mystiskt. Vägarna är gropiga och leriga. Man måste vara observant var man sätter fötterna för att inte trampa i något äckligt. Det hänger köttstycken på krokar som omges av svärmande flugor. Barn går omkring barfota och tittar sorgset på en med sina stora bruna ögon och sträcker fram sina händer för att tigga pengar. Man blir berörd.

Efter nästan tre intensiva och härliga veckor tillsammans var det tid för mamma och pappa att åka hem till Sverige för att fira jul. Nu hoppas vi att det inte tar allt för lång tid innan vi ses igen.

/Lisa

Katarina Harrison Lindbergh

kontakt: katarina.lindbergh@live.se

Familjen Siiras Kenyaresa

och hjärtat inom mig log

Familjelängtan - vår berättelse!

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

A journey for James

About our adoption of little James in Kenya and a fantastic journey for the Johannsens to become a family

KENYA - Början på vår gemensamma resa

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyahjärtan

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Pappa Tomas, jag vill ha ett ninjaträd!

min resa för att bli pappa

Vägen mot tre

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

kodak Moments

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyaliv

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Reseblogg Feed

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

mwanangu

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Möller

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

3 blir 4 i Kenya

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Fredriksson, när vi två blir tre....

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya