När du får oväntat besök

Ja, så lyder en slogan ifrån ett känt kaffemärke. Dock dricker vi (läs Patrik) i vår familj kaffe ifrån ett rosteri i Helsingborg, gissa vilket?

Vi bjuder gärna på gott kaffe när vi får besök men igår morse hade vi en snyltgäst och det gillar vi inte. Patrik skulle förbereda frukost och gick ut i köket. Han grabbade tag i kaffekannan och skulle fylla på vatten. Då såg han något konstigt brunt som kravlade omkring innanför glaset. Detta var vad han fann.

image

En stor äcklig jättekackerlacka. Så, ni som fortfarande vill komma in på en kopp kaffe är hjärtligt välkomna. Notera att denna veckan är smaken dock något pikant.

Vi har haft en del kackerlackor de senaste dagarna. Jag tycker att de är så läskiga och jag vill knappt titta på dom. Grymt snabba är de också. Hur gör vi då för att utrota dessa skadedjur? Jo, vi dränker in dem i Doom. Ett insektsmedel som förmodligen inte är lagligt i Sverige. Det gäller att spruta ordenligt för de är sega att ta kol på. När medlet väl börjat verka sprattlar de omkring en stund och sedan kommer dödsrycket. Patrik hämtar skyffeln och kastar iväg kroppen så långt bort som möjligt i trädgården. Under denna sejour håller jag mig gärna i bakgrunden för att undvika en eventuell attack. Ni tycker kanske att jag är löjlig men kackerlackorna är faktiskt runt 6 cm långa (utan spröten inräknade) och vissa kan flyga.

Doom är bra till alla sorters djur och då syftar jag på myror, spindlar etc. Vill vi köra en mildare variant så sprutar vi med Dudu spray. Inte riktigt lika giftigt men än dock ganska effektivt.

Titt som tätt går strömmen här i Diani och kan då vara borta under flera timmar. Då blir det kämpigt speciellt om det händer på natten. Fläktarna slutar att snurra och vattnet försvinner då pumparna inte fungerar utan elektricitet. Då är det bra att ha en ficklampa eller två. I den mörka kenyanska natten ser man inte mycket.

Nästa bra-att-ha-sak är blekmedel. Alla kläder här nere går sönder och får fläckar. Vi har börjat vänja oss vi att gå runt i trasiga och smutsiga kläder och som dessutom luktar sunk. För det gör dom trots tvätt i saltvatten.

image_2

Visst är det underbart med värme. Idag står temperaturen på över 30 grader. Men då pratar vi inte utomhus utan inomhus och det är inte riktigt lika skönt. Jag kan längta efter att få frysa lite. Kommer knappt ihåg hur det känns längre.

image_1

Nu ser vi fram emot onsdag då vi skall få vårt judgement.

/Lisa

Annonser

Ännu en gång…

… blir vårt judgement inställt. Nu blir det inte på måndag utan onsdag istället. Denna gång berodde det tydligen på att domstolen enbart hanterar adoptioner på onsdagar. Men detta borde de väl ha vetat när de bokade in måndagstiden? Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska det någonsin bli av?

För att kunna ansöka om Haag-intyg behövs ett adoptionscertifikat som advokaten ansöker om. Det ska enligt regler som vi fått till oss ta max 7 arbetsdagar. Idag meddelade advokaten oss att det tar mellan 2-4 veckor. Skojar han med oss? Hela tiden ändras förutsättningarna. Idag är varken Patrik eller jag på topp. Vilken tur att vi har lille T som lyser upp tillvaron för oss.

Vi trodde att vi skulle kunna vara hemma till påsk men det känns inte längre som nåbart.

Givetvis visste vi att processen här nere skulle bli tuff emellanåt men just nu känns det som att botten snart är nådd.

Evig väntan

Vårt judgement den 12 mars blev inställt då domaren blev sjuk. Idag, tidigt på morgonen, skulle vår advokat åka till domstolen i Mombasa för att försöka få ett judgement eller i alla fall få en ny tid denna veckan. Hela dagen har vi suttit som på nålar med telefonerna i händerna. Det dröjde ända till klockan 18.00 innan vår advokat ringde. Nervöst svarade jag och hoppades på det bästa. B började och säga att de goda nyheterna var att domaren var tillbaka. Men, tänkte jag? De dåliga var att vi fått en ny tid först nästa måndag. Det är inte sant tänkte vi, ytterligare en veckas väntan.

Kommer vi någonsin att komma hem?

PS. Hörde precis av en annan adoptionsfamilj att deras namn blivit felaktiga två gånger på deras Haag-intyg. Detta har resulterat i två extra veckors väntan för att kunna ansöka om pass. Suck, varför ska det vara så svårt att göra rätt ifrån början?

Han simmar…

Nja, simmar är väl kanske att ta i. Men med simpuffar kunde han idag själv flyta i vattnet och kicka med benen för att ta sig fram. Det var stort. Innan har Titus sett bassängen som ett enda stort hav av läskande dryck och i princip svalt hela poolen. Balansen fanns inte där och benen hängde som trasor under vattenytan. Men så idag sa det klick, ungefär som när kungen träffade Silvia för första gången. Titus blev ett med vattnet. Han stängde munnen, höll upp huvudet och benen gick som trumvirvlar. Nu behövs bara lite mer träning så att det bara flyter på, som vi säger på simspråk 🙂

DSC_0832

Mitt i detta glädjerus inträffade något totalt förödande. Jo, pappa Patrik ville imponera på lille Titus med att koka kaffe. Ni som inte vet vad det är så innebär det att du sänker ned munnen till vattenytan och blåser ut luft så att det bubblar, kaffet kokar. Och vad händer då? Exakt, Titus skulle givetvis göra samma sak. Kanske inte det absolut bästa med tanke på att han precis har lärt sig stänga munnen för att inte få kallsupar. Patrik kan bli lite ivrig ibland i stundens hetta och tänkte väl att nu kör vi hela registret på en gång. Pole pole… en sak i taget, älskling!

Sverigebesök nummer 4

I början av februari var det tid för vårt fjärde och sista besök ifrån Sverige. Titus farmor och farfar hälsade på under 9 dagar. Åh, som de hade längtat att få träffa sitt barnbarn.

Givetvis hade de med sig en massa presenter och alla jublade, inte minst Titus som fick leksaker.

Inför våra besök har vi funderat ut upplägg av aktiviteter/sevärdheter som ska passa våra gäster. De har haft en tendens att bli ganska så snarlika. Så för att det inte ska bli för mycket upprepning har jag valt ut att skriva om några nya och några ”gamla” aktiviteter.

Givetvis var vi tvungna att ta med farmor och farfar ut på en båttur till revet och den fina sandbanken. Det är lite av ett måste att ha varit där.

Här sitter de på glasbåten spända av förväntan inför det som komma skall. Notera farfar Görans galna safarihatt, känner ni igen den? Jo, det är ett arv efter Per när han var på besök i början av januari.
DSC_0468

Kommer man ifrån Sverige så skall båten självklart gå i blått och gult. Den sticker ut kan man säga:-)
DSC_0484

Sandbanken är så otroligt fin och dagen till ära var den extra stor och visade sig ifrån sin bästa sida.
DSC_0488

Göran promenerar och känner den fina sanden mellan tårna.
DSC_0485

Vi såg många fina fiskar i regnbågens alla färger, vackra sjöstjärnor och det fantastiska korallrevslandskapet som bredde ut sig under den turkosa havsytan.

Titus farmor (Ingela) fyllde år samma dag som de kom till Kenya. Detta firades givetvis med kenyansk mat ifrån en lokal restaurang inte långt ifrån vårt hus. Tårta blev det också, chokladtårta. Smaken är inte riktigt lika fin som hemma men tårtabitarna (vi köpte 4 bitar och inte en hel tårta) var gigantiska. Jag ljuger inte när jag säger att de var cirka 12 cm höga och 10 cm breda. Tyvärr har jag ingen bild att visa. I födelsedagspresent fick svärmor en pedikyrbehandling på Uzuri Spa, gångavstånd från vårt hus. Vilken tur för mig att även jag fick gå med. Vi blev mottagna med en uppfriskande färskpressad mangojuice. Själva behandlingen gjorde vi ute på en träaltan. Vi satt i sofforna prydda med färgglada kuddar. Patriks mammas fötter verkade vara i god form men mina hade tydligen sett sina bästa dar. Jag skyller på allt promenerande i flipflops på grusiga vägar under 7 månader. Spatanten hyvlade i princip bort halva hälarna på mig, jag vågade knappt titta. Efteråt var huden len som sammet. I behandlingen ingick även benmassage. Ingela och jag somnade nästan för det var så skönt. Det hela avslutades med att vi fick välja nagellack till våra fina små tår. Ingela valde en klassisk fin mörkröd ton. Jag själv, som aldrig målar mina naglar, gick loss på en knallrosa färg. ” All in ”, tänkte jag!

En dag åkte vi till Kutazama, ett resort som ligger uppe i Shimba Hills. Mitt ute på en klippavsats har ett engelskt par, Garry och Gill, byggt ett litet resort som från början var tänkt enbart för privat bruk. Utsikten var magnifik!
DSC_0534

Här sitter far och son och blickar ut över vidderna och filosoferar.
DSC_0610

Ingela och Göran njuter av den vackra utsikten.
DSC_0536

Vi har inte många bilder på mig och Patrik ihop men här är två.
DSC_0541

Turturduvor i en infinity-pool med en fantastisk vy.
DSC_0570

Restaurangen där vi åt en tre-rätters middag.
DSC_0543
DSC_0554

Ingela spanar på vilda djur medans Göran läser på om Kenyas historia ( tror jag:-) )
DSC_0544

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit att vi var på besök hos vår städerska Christine. Detta var när min mamma och pappa var på besök. De blev så tagna av hennes livssituation och ville på något sätt hjälpa till så de bestämde sig för att sponsra med skolavgifterna till båda sönerna under ett par år. Under Göran och Ingelas besök åkte vi till Lewis skola. Mitt uppdrag var att ta reda på hur sponsringen/betalningen skulle kunna göras på ett bra sätt. Både Patrik och hans föräldrar har ett förflutet som lärare och var mycket intresserade av hur en skoldag i Kenya kunde se ut. Här står vi utanför skolan.
DSC_0507

Vi besökte alla klasser, från årskurs 1 och upp till årskurs 8. När vi kom in i klassrummen sjöng barnen så fint för oss att ögonen vattnades.
DSC_0513DSC_0522

Efter många fina och händelserika dagar tillsammans åkte farmor och farfar hem till Sverige igen. Med sig i bagaget förutom sina kläder hade de underbara minnen ifrån Kenya och framför allt sitt första möte med Titus.

Snart ses vi igen!

Ledsen, uppgiven & förbannad

Och så kom då det samtal vi fruktat. Advokaten ringde precis innan lunch idag och meddelade att domaren är sjuk och att läkaren har ordinerat vila i minst 10 dagar. Det innebär att det inte blir något judgement på onsdag om 5 dagar. Tårarna hänger på franskanten och snart är det fullt och då rinner de ned längs med kinden igen. Vad är oddsen att detta skall ske? Jo, ganska stora för vi är i Kenya. Vi har ännu inte fått någon ny tid. Eventuellt är domaren tillbaka den 17 mars. Men vem vet när hon har tid för oss när det är många ärenden som ska tas igen. Vem prioriterar hon först? Det som gör oss förbannade är att vi vet att ett judgement bara tar ett par minuter, om ens det, och så skall vi behöva vänta en vecka, två veckor eller vem vet hur länge?

Vi trodde att vi skulle vara hemma innan påsk för att kunna fira med våra nära och kära men nu vet vi inte hur det blir. Hemlängtan gör sig mer och mer påmind. Det är svårt att njuta denna sista tid för vi går hela tiden på nålar. Allt är så skört.

Brokig väg till andra hearing

Den 18 december förra året hade vi vår första hearing då guardian till Titus skulle utses. Vi hade då varit i Kenya i fyra månader. I detta land tycks de älska att ha ledigt lite då och då och givetvis skulle de även ha julledigt. Och då pratar vi inte två veckor utan 6 veckor (20 december – 4 februari). Vanligtvis får man reda på datum för andra hearing vid första mötet i domstolen men det fick inte vi. Domaren hade sagt till vår advokat att det var så långt uppehåll och att vi själva kunde återkomma längre fram för att boka en tid. Det lät mycket konstigt i våra öron men vi kunde inget göra.

Veckorna gick och under andra hälften av januari månad fick vi besked om att vår andra hearing skulle gå av stapeln den 26 februari. Pust, ytterligare många veckors väntan. Förvånad? Nej.

Mellan första och andra hearing skall CD (Childrens Department) göra hembesök. De ställer frågor om bla anknytningen, om äktenskapet, om hur barnet kommer att tas emot hemma, om det finns rasism i landet, vad händer om ni skiljer er mm. Många frågor är samma som både LAN och guardian ställde. Mycket repetition. Rapporten skall sedan ligga till grund för andra hearingens beslut.

Vår advokat informerade oss samtidigt som vi fick datum för andra hearing att CD var informerade och att de inom kort skulle ta kontakt med oss. Detta var en måndag. Veckan gick och vi hörde ingenting. På måndagen veckan därpå fick jag tag på numret till kontaktpersonen på CD och ringde för att presentera oss. Han lät mycket stressad samt han var mycket fåordig. Det enda svar jag fick var att ring tillbaka måndag om en vecka. Ytterligare en vecka gick och tidigt måndag morgon ringde jag igen. Nu borde vi väl ändå kunna få en tid, eller? Gissa vad jag fick för svar? Jo, ring tillbaka på torsdag morgon så får vi se. Får se? Nu var både Patrik och jag något arga och tänkte hur svårt kan det vara?

Torsdagen kom och jag ringde igen. Så fort han svarade så kände jag att det här kommer inte att gå vägen i dag heller. Det lät som om han satt på ett tåg. Och mycket riktigt. Han var ute på ett uppdrag och var långt iväg. Ring tillbaka klockan tre i eftermiddag, sa han, så får jag se var jag befinner mig och om jag hinner komma till er. Det här var ju inte riktigt klokt. Jag hade så mycket frustration i min kropp att jag hade svårt att sitta still. Vi gick till Nakumatt för att handla och skingra tankarna lite. Där träffade vi på taxichauffören Kim. En pratglad kenyan som hjälper oss adoptionsfamiljer här i Diani med allt möjligt, inte bara taxiresor. Vi berättade för honom om vårt debackel. Det visade sig att kontaktpersonen på CD var Kims kompis. Låt mig ringa honom klockan tre, sa Kim! Ja, varför inte, tänkte vi. Kim lovade att ringa tillbaka så fort han hade haft samtalet. Strax efter tre ringde Kim. Kontaktpersonen på CD hade glömt av att vi skulle ringa och att vi skulle bestämma tid. Ja, vad säger man? Det hela slutade med att vi betalade Kim 3000 KES för att åka och hämta CD och leverera honom till vår dörr samma dag. Då gick det plötsligt hur lätt som helst.

Nu hade CD tre veckor på sig att skriva och lämna in rapporten till advokaten innan vår andra hearing. 1,5 vecka innan det var tid att åka till domstolen i Mombasa skickade CD ett mail till oss. Han befann sig i Nairobi och skulle färdigställa vår rapport. Bifogat i mailet fanns ett utkast på, vad vi trodde, var vår rapport och som vi skulle läsa igenom för ev korrigering. När vi började läsa insåg vi snabbt att så var inte fallet. Texten handlade om andra adoptionsfamiljer, ett litet potpurri kan man säga. Bland annat stod det att familjen bodde i Trollhättan en stad 60 km utanför München och att systern till adoptionsmamman var född 1877. Hon hade även börjat sitt nya jobb i september 2017. Patriks jobbtitel nämndes någonstans i rapporten. Jag själv verkade ha gott upp i rök. Detta var ju helt absurt. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Det hela resulterade i att vi fick sätta oss ned och skriva om hela texten och sedan skicka tillbaka till CD.

Inte nog med detta. Samma vecka fick vi besök av vår advokat som lämnade över några dokument till oss, bla guardians rapport som även den skulle vara ett underlag för beslut i rätten vid andra hearingen. När advokaten hade åkt läste vi igen den av nyfikenhet på innehållet. Då var det dags igen. Hur många fel som helst. Titus namn stämde inte, födelsedatum fel, startdatum för fosterperiod fel mm. Till och med vårt adoptionsnummer var fel.
Vi hörde av oss till guardian och berättade vad vi upptäckt. Notera att rapporten redan var inskickad till domstolen inför vår hearing som skulle gå av stapeln om 5 arbetsdagar. Nu fick vi en klump i magen. Det var ingen idé att låta henne göra korrigeringarna. Vi sa till henne att skicka rapporten till oss elektroniskt så att vi kunde göra ändringarna själva. Och så blev det.

Stressen gjorde sig påmind och vi satt som på nålar och väntade på att vi skulle få ett ”ready-to-go”, dvs att alla rapporter var klara och inskickade. Samtalet kom efter ett par dagar och vi kunde andas ut.

Den 26 februari 06.45 hämtades vi upp av taxi-Kim för färd upp till Mombasa och domstolen. Vill upplysa er om att denna dag var det inte någon unken mögeldoft som vällde ut ifrån Patriks kavaj utan Patrik doftade gott. Han hade även köpt en ny skjorta dagen till ära.

Vi fick vänta tre timmar inne i domstolen innan det var vår tur. Som tur var var Titus på strålande humör, vilket han oftast är, och han charmade alla när han flanerade runt utanför rättssalen. Liksom förra gången gjorde avsaknaden av fläktar och AC att svetten rann men vi behöll lugnet.

Lite blanka och rödmosiga i ansiktet steg vi in på domarens kontor som ligger bakom rättssalen. Vi var totalt 9 personer inne i rummet (domaren, advokaten, CD, Guardian, LAN, domarens sekreterare samt vi själva). Innan jag och Patrik fick svara på några frågor var vi tvungna att lägga handen på bibeln och svära en ed. Av någon anledning fick vi inga tuffa frågor som vi hade trott utan vi fick mest svara ja eller nej. Skönt tyckte vi. Hearingen tog inte lång tid alls. Det hela slutade med att vi fick datum för vårt judgement, den 12 mars. Härligt, bara två veckor fram (i skrivande stund bara en vecka).

/Lisa

Ps. Jag undrar när vi kommer att få betalt för vårt konsultarbete?

Katarina Harrison Lindbergh

kontakt: katarina.lindbergh@live.se

Familjen Siiras Kenyaresa

och hjärtat inom mig log

Familjelängtan - vår berättelse!

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

A journey for James

About our adoption of little James in Kenya and a fantastic journey for the Johannsens to become a family

KENYA - Början på vår gemensamma resa

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyahjärtan

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Pappa Tomas, jag vill ha ett ninjaträd!

min resa för att bli pappa

Vägen mot tre

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

kodak Moments

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyaliv

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Reseblogg Feed

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

mwanangu

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Möller

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

3 blir 4 i Kenya

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Fredriksson, när vi två blir tre....

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya