Plötsligt händer det!

Fredagen den 24 maj klockan 11.00 satt jag i möte på jobbet när telefonen ringde. Det var ett 08-nummer. Jag flög upp ur stolen, rusade ut ur möteslokalen och svarade med lite nervös röst. I andra ändan av luren var vår kontaktperson på AC, Anneli. Mitt hjärta stannade upp för en hundradelssekund för att sedan slå som aldrig förr. Jag riktigt kände hur det dunkade i bröstet, dunk, dunk, dunk! Det första hon säger är: Jag har ett barnbesked till er men inte ett riktigt! Jag blev helt ställd. Vad menar hon, tänkte jag totalt förvirrad. Antingen får man väl ett barnbesked eller också inte? Många tankar for genom mitt huvud innan Annelie förklarade vidare. LAN hade kontaktat AC och meddelat att de hade matchat oss med ” a wonderful boy” som var 10 månader. Med ”inte ett riktigt barnbesked” menade hon att han är för liten för att matchas. Enligt Kenyansk lag måste barnen vara 1 år. Vi fick frågan om vi ville vänta tills han fyllde 1 år för att få ett riktigt barnbesked. Jag svarade att jag måste prata med Patrik först och sa att jag skulle ringa tillbaka inom några minuter.

Efter att jag hade lagt på luren ringde jag till Patrik med skakig hand och med glädjetårarna rinnandes ner för kinderna. Jag berättade att vi fått en liten son men att vi var tvungna att vänta lite. Det fanns ingen tvekan om att vi skulle svara JAAA! Nu satt vi snyftandes i var sin ända av telefonen och kunde knappt förstå det fantastiska som just hänt. Det blev inget mer jobb den dagen utan vi åkte båda hem och firade. Känslorna var som en bergochdalbana. Ena stunden grät vi, andra stunden skrattade vi. Det fanns ingen hejd på det. Tänk att vi skall bli föräldrar till en liten ”wonderful boy. Vi har fått en son. Helt fantastiskt! Vilket lyckorus!

Normalt sätt får man som förälder bilder på barnet och dokumentation ifrån barnhemmet direkt vid barnbeskedet men det fick inte vi. De kan inte ge oss något förrän han fyller 1 år. Som ni säkert förstår så är det en jobbig väntan. Vi vill så gärna se vår lille son. Vi frågade om vi i alla fall kunde få veta födelsedatum, om det är i början, mitten eller i slutet av juli, men dom lämnar inte ut något. Så nu är det bara för oss att vänta. Vi hoppas på att kunna åka till Kenya i juli men just nu är det väldigt osäkert.

Vi har redan bokat boende utanför Mombasa där vi skall bo. Vi hoppas innerligt att vi kommer iväg för den 8 augusti flyttar vi in på Alamanda. Huset är helt fantastiskt. Vi har egen pool och trädgård där vi kan gå ut och plocka färsk frukt. Det är bara några hundra meter till indiska oceanen med kritvit lång sandstrand och turkosblått vatten. Vi kommer att bo i ett paradis tillsammans med vår lille son.

Alamanda 3

Alamanda 2

Alamanda 6

Eftersom att Alamanda är något dyrare än vad vi egentligen hade tänkt oss så kommer vi att bo där fram tills den 26 september då vi flyttar till Paradise Villas. På Paradise kommer vi också att bo i hus. Det är ett inhägnat område med 5 stycken hus i olika storlekar där det redan idag bor andra adoptivföräldrar. Flera av familjerna har vi kontakt med, vilket känns oerhört värdefullt och tryggt.

Nu är det inte lång tid kvar tills ett nytt kapitel startar i vårt liv, vårt liv som en liten familj!
Håll ut vår älskade son, snart kommer vi till dig! Du är oerhört efterlängtad och vi skall ta hand om dig med mycket värme och kärlek.
Du är vårt allt!

Puss och kram Mamma och Pappa!

Annonser

Det närmar sig med stormsteg

Ge mig ett N…
Ge mig ett A…
Ge mig ett C…
Vad blir det? Jo, det blir NAC, vilket innebär att vi har fått vårt NAC-besked. Vi har äntligen blivit godkända som adoptivföräldrar i Kenya. Viken lättnad!

I början på veckan fick vi höra att andra familjer blivit godkända. Ivrig som jag är skickade jag direkt ett mail till vår kontaktperson på AC för att fråga om vi också fanns med. Hon var hemma för vård av sjukt barn men sa att hon skulle undersöka saken vidare. Hon visste att det låg några godkännanden på hennes skrivbord som hon inte hade hunnit läsa. Spänd av förväntan och något nervös satt jag framför datorn och väntade på att hon skulle höra av sig igen. Pling! Nytt mail. Det pirrade i magen när jag öppnade mailet. Med kisande ögon tittade jag försiktigt på innehållet och där stod det, – Ni har blivit godkända! Oj, oj, oj…vad glad jag blev. Snabbt grabbade jag tag i telefonen och ringde till Patrik för att berätta nyheten. Nu är vi så nära. Enligt AC kan vi få barnbesked inom 2 veckor och efter det åker vi förmodligen inom 2-3 veckor.

Nu har vi telefonerna fastklistrade vid våra öron och väntar, för vilken dag som helst kan det magiska telefonsamtalet komma.

/Lisa

Gott och blandat och ”Hjärtat mitt”

Den långa väntan kan göra mig tokig ibland… Vi har fortfarande inte fått bekräftat om vår ansökan har lämnats in till National Adoptive Committée för godkännande. Tanken var att det skulle ske den 5 mars men i och med valet i Kenya så fanns det risk att det kunde bli försenat. Ja ja, det är väl bara att vänta och se. För vänta lär vi ju komma att göra fler gånger framöver så vi får nog börja vänja oss. Jag har svårt att koncentrera mig på arbetet. Mentalt är jag redan i Kenya. Det är bara kroppen som inte riktigt hängt med utan är lite på efterkälken. Transportsträckan som vi är på nu är seg, mycket segare än godiset ”sega råttor”. Godisätandet kan vi själva kontrollera. Det är bara att sätta tänderna i råttan, tugga så gott vi kan och sedan svälja. Men väntetiden kan vi överhuvudtaget inte göra något åt utan vi har vår ”nummerlapp” och får snällt vänta på vår tur.

För att fördröja tiden något fortsätter jag med färdigställandet av barnrummet. I helgen köpte jag två stycken fina kuddar till sängen. En gråvitrandig och en vit med svarta fåglar på.

Gosedjuret som stirrar in i kameran är en liten favorit. Jag kunde bara inte motstå denna kisse. Jag trodde Patrik skulle trilla av stolen när jag packade upp katten ur lådan. Så här lät det:

– Titta Patrik vilken fin katt i ull som jag har köpt till vårt barn. Visst är den fin, säger jag helt överlycklig.
– Det ser ut som en katt som jag hade kunnat gjort i syslöjden när jag var liten, säger Patrik och skrattar hejdlöst.
– Vad dum du är, den är ju superfin, svarar jag.
– Vad kostade katten, frågar Patrik.
– *pip* kronor, mumlar jag.
– Vad sa du, kostade den *pip* kronor? Är du helt från vettet, gormar Patrik.

Håller ni inte med mig att den är söt? Snälla, säg ja! 🙂

För er som letar efter en gullig barnbok så kan jag ge ett litet tips. Boken heter ”Hjärtat mitt – en saga om adoption ” och är skriven av Dan och Lotta Höjer. I bokhandeln har jag inte fått tag på den för den är slut på förlaget men jag kontaktade Dan direkt, via mail, och han hade den på lager. Den kostar 150 kronor. Klicka på länken nedan för att läsa vad boken handlar om och för beställning.

http://www.danhojer.se/html/bocker/hjartatmitt.html

Det var allt för idag. Nu blir det ”Mästerkocken” på televisionen.

Vi hörs snart igen.

/Lisa

Nästa anhalt: Kenya

Då är vår ansökan påväg till Kenya, äntligen! Det kan faktiskt vara så att den redan har kommit fram. Vi fick ett brev från AC igår där det stod att ansökan skickades med DHL den 18 februari. Det tar cirka 2-3 dagar och då skulle det faktiskt kunna vara så att ansökan redan har landat på Kenyansk mark. Vilken härlig känsla, nästan lite overkligt.

Vi har fått i uppdrag att gör ett litet fotoalbum som ska ges till LAN- Little Angels Network. Bilderna blir de första som barnet kommer att se på oss. Ett gosedjur ska vara med på något foto och det djuret ska vi sedan ha med oss ner och ge till vår lille eller lilla kotte.

Ena stunden känns det som om jag har full koll på läget, andra stunden inte. Det är så mycket som ska ordnas på hemmaplan innan vi åker. Har vi missat något som vi inte vet om att vi har missat, om ni förstår vad jag menar? Kom just på att vi faktiskt inte har resväskor så att det räcker. Jag har läst i andra bloggar att de har tagit med sig upp till 6 resväskor fulla med kläder och andra viktiga ting. Vad ska vi packa med oss? Varken Patrik eller jag har varit borta under så lång tid förrut. Jag minns när Patrik och jag skulle åka till Thailand, ungefär 1 år efter att vi träffades. Min resväska fick då gå igenom ett rensningsfilter. Jag kände en viss oro när Patrik skulle öppna min väska som jag slitit med så hårt att få stängd. När han knäppte upp låsen så flög locket upp som en projektil och kläderna hamnade nästan uppe i taklampan. När Patrik var klar och jag hade släppt några tårar av separationsångest så var nog hälften borta, bara så där. Varför misslyckas jag alltid med packningen?

Om det finns någon där ute som har bra tips på vad vi skall ta med oss till Kenya så skulle vi bli väldigt glada för dessa. Kläder och så är jag inte så oroad för men andra bra-att-ha saker, lämpliga ting till barnet, till hushållet mm.

Den 5:e varje månad lämnar LAN in ansökningar till NAC (National Adoptive Commitee) vilka är de som godkänner oss som adoptivföräldrar. Då NAC bara håller möten 1 gång per månad hoppas vi att vi kommer med i mars men chansen är nog liten. Väntetiderna upplevs vara ganska långa men underverk sker. Därefter inväntar vi barnbesked. Det är LAN som gör denna matchning och normalt sätt sker det efter NACs godkännande. Det brukar ta ett par månader. Ibland händer det att LAN gör sin matchning innan NAC beslut och då kan det gå undan. Vi hoppas på det sistnämnda.

Patrik har just fått reda på av sin chef att han kan få arbeta 20% på distans i Kenya. Det är ju helt underbart! All inkomst vi kan få är uppskattad och drygar ut kassan lite. Det finns många hål att stoppa dessa i.

Nu börjar en spännande fas i processen…

/Lisa

Signaturer, influensa och barnrum

AC hörde av sig idag och meddelade att dokumenten kommit tillbaka från bestyrkningsrundan. Äntligen! I början på nästa vecka kommer ansökan skickas till Kenya. De (förmodar att det är LAN) lämnar in ansökningar till myndigheten som ska ha dem (NAC?), den 5 varje månad. Hoppas att vår ansökan kommer med i mars. Nu håller vi tummarna…

Förra veckans vaccinationssprutor tog ut sin rätt, inte psykiskt men fysiskt! Med 39 graders feber i flera dagar och totalt orörlig känner man sig inte så kaxig. Vilken tur att jag har en sådan fantastisk man som har tagit hand om mig. Patrik åkte till och med hem på sin lunch för att säkerställa att jag levde och fick i mig vätska med sugrör. Det är kärlek det! Ringde till ”vår” sjuksköterka och frågade om vaccinationerna kunde vara en orsak till att jag blev så sjuk och det trodde hon. Ett av vaccinen är ett så kallat levande vaccin. Det innebär att smittämnet är levande när det sprutas in i kroppen för att immunförsvaret skall reagera och bilda de skyddande antikropparna. Då immunförsvaret är fullt upptagen med att ta hand om smittämnet så är det ”fritt fram” för andra virus att attackera. Jo, jag tackar!

Barnrummet börjar sakta men säkert ta form. Vi har fått sängen som vi beställde. En vit träsäng med ribbade gavlar. Den är superfin! Vi har en spjälsäng också om det skulle behövas men den får hålla sig i bakgrunden så länge. Har köpt ett väldigt fint påslakan ifrån Ferm Living (http://www.ferm-living.com) men jag har ett litet problem. Påslakanet är inte av standardmått 100*130cm utan 100*140cm (danskt mått) och jag har inte hittat något barntäcke som passar. Om det finns någon som läser detta inlägg och som vet var jag kan hitta ett täcke med dessa mått, så tar jag mer än gärna emot era tips.

/ Lisa

Sprutor och tårar

Igår var vi på vårdcentralen och tog sprutor, omgång 2 av 3. Ni som läst tidigare inlägg kommer kanske ihåg att vi inte kunde ta alla sprutor på en gång på grund av psykologiska skäl, enligt sköterskan. Vad hon menade med det är en gåta och lär så förbli. Vi har inte märkt av några större psykiska förändringar ännu så vi har nog klarat oss, phu!

Väntan fortsätter och vi hoppas att vi snart ska få ett mail som säger att ansökan är på väg till Kenya. Det bör inte dröja länge nu då vi skickade dokumenten för bestyrkning för 2 veckor sedan.

När jag satt vid mitt skrivbord på jobbet idag började mina ögon att tåra sig. Ibland kommer det bara över mig, helt utan förvarning. En känsla av oerhörd längtan att få bli mamma. För cirka 4 årsedan kände Patrik och jag att vi ville blir fler, en liten familj. Av någon anledning så var vi nog ganska blåögda.  Att bli gravida blir väl alla utan några som helst problem, eller? Det visade sig vara mycket svårare än vi kunde ana. Tårarna som kommer är en blandning av sorg över att inte kunna få biologiska barn men också av en oerhörd längtan till vårt barn som väntar på oss någonstans i Kenya. Det känns som knivar i hjärtat varje gång jag går på stan eller bara i vårt bostadsområde och ser alla dessa gravida kvinnor och barnvagnar med småttingar i. Nu kanske ni tänker att jag borde ha gått vidare och se fram emot vår adoption. Det gör jag, ingen tvekan om det, men ibland funderar jag över hur det skulle kännas att vara gravid. Visst kommer tanken att blekna med åren men jag tror aldrig att den försvinner helt.

Vi hoppas att vår väntan inte blir alltför lång för nu tycker jag att vi har väntat länge nog.  Nu är det vår tur att få känna oss stolta som nyblivna föräldrar.

/ En blivande mamma

Snabba ryck

Vår nya kontaktperson hörde av sig och meddelade att det fattades en liten, liten pusselbit till våra dokument. En kommunikationsmiss kanske? Vi hade glömt att skicka med utredningen på svenska, det räckte inte enbart med den engelska versionen. Förutom detta var vi också tvungna att få ett extra intyg ”Certificate of the age of the child” ifrån vår utredare. Intyget är ett komplement till vårt medgivande som säger att det inte finns några åldersbegränsningar. Då varken Patrik eller jag har fyllt 40 så har vi möjlighet att önska ett barn mellan 0-2 år, vilket vi har gjort.

Hade vi inte eld i baken tidigare så fick vi det nu. Snabbt kontaktade vi vår utredare som skrev ut ett intyg på en gång. Bilden av hur det såg ut när vi hämtade upp intyget var nästan som taget ur en actionfilm. Med svart bil ”sladdar” vi in på den mörka parkeringen utanför familjerätten där utredaren står beredd med ett kuvert i handen. Patrik drar ner rutan, sticker ut handen, grabbar tag i kuvertet och kör sedan snabbt därifrån. Kvar i snömolnet står vår utredare med handen fortfarande utsträckt. Jag vet inte om hon hann uppfatta vad som hände? I farten hann vi i alla fall säga;  – Tack så mycket för din snabba hjälp! Det kan hända att jag har förvrängt sanningen något men det var så här som det kändes 🙂 Anledningen till att vi hade så bråttom var att vi behövde hinna till postlådan. Om vi postade vårt kuvert innehållande både den svenska utredningen plus intyget innan kl 18.00 igår så skulle det levereras idag. Vi hann….vilket teamwork!

Det känns som om att vi jagar tid på mikronivå. Varje tusendel, hundradel, sekund vi kan spara är värdefull. Det för oss ett steg närmare vårt efterlängtade barn. Nu kan det väl ändå inte finns något vi glömt?

I dagsläget är det bara jag, Lisa, som skriver inlägg i bloggen men givetvis stämmer jag av med maken innan jag publicerar. Patrik laddar för fullt och snart kommer även han att inta tangentbordet och författa några väl valda ord. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

/Lisa

Orosmoment!

I förra veckan fick vi besked att vår handläggare blivit sjuk och förmodligen kommer att vara borta ett tag. Vi har fått en ersättare som nu skall sätta sig in i alla ärenden och  givetvis måste vissa prioriteringar göras. Hoppas att det inte skall fördröja vår process allt för mycket, vi är ju så nära att kunna skicka vår ansökan till Kenya. Samtidigt känner vi viss oro i magen med tanke på det stundande valet i Kenya i mars. Tankarna snurrar runt i huvudet, kommer valet att påverka adoptionen? Är det säkert för oss att resa dit?  Vi har läst i en av bloggarna som vi följer att även adoptivfamiljerna som är på plats känner oro. Vi håller tummarna att det kommer att gå bra och att de inte påverkas allt för mycket av det som sker.

På UD´s hemsida kan ni läsa mer om deras rekommendationer:

http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Nairobi/Reseinformation/Reseinformation-for-Kenya-sys/

Vi får hålla oss så uppdaterade som möjligt och hoppas även att Adoptionscentrum går ut med någon information om så behövs.

Om vi har uppfattat rätt så har regeringen i Kenya bestämt att det bara får bo ett visst antal adoptivfamiljer i ett och samma lägenhetskomplex/område. Varför har vi inte listat ut ännu men det finns säkert någon förklaring till det. Hoppas inte att det påverkar möjligheten att träffa och skapa relationer med andra adoptivföräldrar allt för mycket. Gemenskapen är säkert en oerhört viktig pusselbit under den långa tid man bor i Kenya. Att skapa relationer med andra familjer i samma situation måste vara guld värt.

/Lisa

Mission completed!

Nu kanske ni tror att jag är en hemlig agent som får mina uppdrag via föremål som förstör sig själva inom 5 sekunder men så är inte fallet, tyvärr! Misssion completed i detta sammanhang innebär att hela vår bibba med originaldokument samt foton nu ligger på posten påväg till Stockholm.

posten

När vår kontaktperson på Adoptionscentrum mottagit vårt värdefulla paket återstår 3 moment i Sverige. Dokumenten skall godkännas och stämplas av följande instanser Notarius Publicus, UD och Kenyas ambassad. Vi har fått till oss att det tar cirka 2-3 veckor. Om det stämmer kanske vår plan håller dvs. att dokumenten kan skickas till Kenya i början av februari. Det närmare sig med stormsteg. Så nära som vi är nu har vi aldrig varit :-).  Nu kan vi inte göra mer än att vänta, vänta och vänta.

Barnrumsplaneringen fortskrider med spänning. ON-knappen går inte att stänga av av någon underlig anledning. Känner mig lite som en Duracellkanin som bara går och går.  Har kommit in i ett flow och det känns så härligt. Webbshoppingen jag gjorde härom dagen har skickats och inom någon dag eller två dimper det ner i vår gråa postlåda. En postlåda som är något bucklig och tar in vatten efter att en bil backat in i den men det är en annan historia.

Patrik och jag följer många adoptionsbloggar, några länkar finner ni i vår meny till höger. Några adoptivfamiljer är redan nere i Kenya medans andra är i samma fas som oss. Vi har läst så många fina berättelser som berört oss oerhört. Ibland har tårarna rullat ner för kinderna och ibland har vi skrattat hejdlöst. Fortsätt med era berättelser de betyder mycket för många och är ett sätt att förbereda sig för sitt stora äventyr.

/Lisa

Superfin bok & spruttagning!

Idag fick vi ett fint paket med posten, en ”fylla-i-bok” för vårt framtida barn. En bok där vi kan skriva ned våra tankar och minnen från vårt första möte och tid tillsammans. Att hitta boken var enklare sagt än gjort. Jag har letat i barnbutiker och i bokhandeln men ingenstans har jag funnit vad jag sökt, en bok för oss som ska adoptera. Men förra veckan fick jag av en slump träff på en bok på Google. Jag blev så glad. Boken var precis vad jag sökte. Boken heter ”När du kom hem” och är skriven av Madeleine Gerbjörn & Ulrika Adling Samuelson och illustrerad av Jonna Bergelin. Bilderna i boken är helt underbara!

Här kan ni beställa boken: http://www.umgasproduktion.se
Nyfiken på ett litet smakprov ifrån boken, klicka här:
http://umgasproduktion.se/?page_id=370

"När du kom hem"

Efter jobbet idag åkte vi direkt till vaccinationskliniken för att ta ALLA våra sprutor, trodde vi!
– Vi delar upp det på tre tillfällen, sa sjuksköterskan.
– Jaha, tänkte jag, varför kan vi inte ta alla på en gång?
– Det är av psykologiska skäl, svarade sköterskan.
Vet inte riktigt hur detta svar skall tolkas men vi låter det vara där och analyserar inte vidare, eller?

/ Lisa

Katarina Harrison Lindbergh

kontakt: katarina.lindbergh@live.se

Familjen Siiras Kenyaresa

och hjärtat inom mig log

Familjelängtan - vår berättelse!

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

A journey for James

About our adoption of little James in Kenya and a fantastic journey for the Johannsens to become a family

KENYA - Början på vår gemensamma resa

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyahjärtan

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Pappa Tomas, jag vill ha ett ninjaträd!

min resa för att bli pappa

Vägen mot tre

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

kodak Moments

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyaliv

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Reseblogg Feed

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

mwanangu

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Möller

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

3 blir 4 i Kenya

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Fredriksson, när vi två blir tre....

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya