Kwaheri Kenya!

Efter lite detektivarbete lyckades Patrik och jag påverka hanteringen av vår COC ansökan (Haag-intyg) och i måndags fick vi det levererat. Så underbart! Samma dag åkte vi till Svenska Ambassaden för att ansöka om pass till Titus.

Imorgon flyger vi hem till Sverige och det känns fantastiskt. Efter 8,5 halv månader i Kenya är det äntligen vår tur.

Samtidigt som det känns alldeles, alldeles underbart så infinner sig också en känsla av vemod. Under flera månader har Kenya varit vårt hem och vi har så många fina minnen här. Att lämna alla underbara människor vi lärt känna och inte veta när eller om vi ses igen skapar en viss ledsamhet i hjärtat. Som tur är har vi tagit ett hav av fotografier som vi kan plocka fram när vi vill uppleva Kenya igen om saknaden blir för stor.

Någon gång i framtiden hoppas vi komma tillbaka till detta spännande, annorlunda och underbara land.

Det sägs att den moderna människans historia började i Rift Valley för flera miljoner år sedan. På samma plats såg Titus dagens ljus för första gången.

Kwaheri Kenya!

Patrik, Lisa & Titus

Annonser

Haag-intyg – ett omöjligt uppdrag?

Återigen gör sig besvikelsen påmind här i Kenya. För två veckor sedan lämnade vi in vår ansökan för Haag-intyget. Intyget behövs för att kunna ansöka om svenskt pass till Titus och för att sedan kunna flyga hem. Vi fick till oss att ärendet skulle ta 7 dagar. Förra veckan ringde vi och frågade hur det gick med vår ansökan. Vi fick då svaret att det var på gång och att vi skulle få det ”on time”. Tidigt igår morse besökte vi Childrens Department för att kontrollera stavning etc. Något som är oerhört viktigt här för det blir ALLTID fel någonstans. Så även denna gång även fast de fått en tydlig ansökan ifrån oss och att skriva fel borde vara omöjligt. När vi lämnade in ansökan påpekade vi flera gånger att Patriks namn inte stavas med CK men ändå stavades det fel plus mycket annat.

För att säkerställa att det blev rätt denna gång ställde sig Patrik bredvid tanten som skrivit intyget och pekade och visade så att det skulle bli rätt. När det var klart trodde vi att hon skulle se till att det blev signerat och stämplat så att vi sedan kunde åka till Svenska Ambassaden för passansökan. Men så blev det inte. Tydligen var den ena personen som skulle signera någon annanstans i huset. Och det var väldigt jobbigt att gå dit tydligen. Den andra personen fanns ”in Town”. Ni får åka iväg så hör jag av mig när det är klart. Kanske i eftermiddag eller imorgon. Något besvikna gick vi in i hissen och åkte ner till entrén.

Vi stod där och funderade lite. Om vi går upp och säger att vi har en taxi som väntar och som kan köra henne till den som skall signera i stan så kanske det går. Jag tog modet till mig och åkte upp till kontoret. Mitt förslag godtogs inte. Blödig som jag är så kom det givetvis några tårar. Ni kanske tycker att vi borde väntat och se om de skulle höra av sig. Men det funkar inte riktigt så här. Att de skulle höra av sig under eftermiddagen eller morgondagen kunde lika väl betyda om en vecka eller två. Jag gav mig inte utan frågade om det fanns något de kunde göra. Långsamt tog den kvinnliga CD representanten upp sin telefon ringde några samtal, pratade lite med sina kollegor på Swahili, skrattade lite etc. Efter en stund sa hon att det gick nog att fixa underskrifterna men… Stämpeln som behövdes var inlåst i ett rum och de hade inte tillgång till nyckeln. Personen som hade nyckeln befann sig utomlands. Skojar du med mig, tänkte jag? Helt otroligt! Hur kan man åka iväg utan att ha någon back-up? Hon bad mig gå och så skulle hon höra av sig om det löste sig.

Med nedsänkt huvud tog jag hissen ner till Patrik och Titus och berättade vad som hänt. Vi kunde inte åka hem utan vi åkte till köpcentrat Junction för att vänta utifall att CD skulle höra av sig. Timmarna gick och till slut orkade vi inte vänta längre utan Patrik ringde upp och frågade hur det hade gått. Kvinnan sa då att vi får höra av oss nästa vecka och slängde sedan på luren i örat på Patrik.

Så nu står vi här utan Haag-intyg och vi vet inte när vi kommer att få det. 7 dagar kommer att bli minst 3 veckor. Suck!

Nytt boende, CD och utflyktsmål

Känner du att det är många timmar på ett dygn och att du har svårt att göra av med dom?
Tycker du om att stanna upp ett tag och insupa omgivningen runt omkring dig?
Har du ett par munskydd över som ligger och väntar på att användas?
Då skulle du uppskatta att åka taxi i Nairobi.

Tisdag eftermiddag för två veckor sedan landade vi på Nairobis flygplats efter nästan 8 månader i Diani Beach. Vi bor i en tvårumslägenhet som ligger väldigt nära flygplatsen och något utanför stan. Lägenheten har vi hyrt av Pauline som hjälpt oss i Diani med boende. Det är hennes lägenhet och hon hyrde ut den utan tvekan. Det var faktiskt hennes förslag och det är vi glada för.
DSC_0053

Nackdelen dock med att bo här är att vi inte kan gå någonstans till fots utan vi behöver åka taxi hela tiden plus att köerna till och från Nairobi centrum är förförliga. Något som är väldigt märkligt här är uppbyggnaden av vägnätet. När vi skall in till stan så måste vi först köra cirka 2 km söderut, mot flygplatsen, för att därefter köra av och sedan på norrgående körfält. Detta innebär att vi kör 4 kilometer utan att ens komma längre än till där vi startade. För mig helt obegripligt. Inte konstigt att det är konstant köer.

Nog om köer och vägar.

Vi har hunnit med många sevärdheter sedan vi kom hit. Onsdag morgon, dagen efter vi kom till Nairobi, åkte vi till Childrens Department för att lämna in COC-ansökan (Haag-intyget). Vi hade förberett en fin mapp med alla dokument välsorterade i plastfack. Glada i hågen lämnade vi in mappen och tänkte att det här gick smidigt. Då fick vi frågan om var rapporten ifrån Childrens Department i Mombasa var. Han måste skämta, tänkte vi. Det var ingen som hade informerat oss om att den skulle vara med i ansökan. Vi blev riktigt skakis. Hur skulle vi lösa detta? Vår advokat hade rapporten så vi ringde honom. Han var i Mombasa domstol så vi hade tur att han svarade. Vi förklarade vårt dilemma och han lovade att skicka rapporten elektroniskt till CD i Nairobi snarast. Vilken lättnad. Rapporten hade vi också fast i lägenheten. Och att åka och hämta den hade tagit timmar. Det hade vi inte tid till.

Efteråt åkte vi till Kenyas Nationalmuseum. Mycket trevligt!

På torsdagen besökte vi Karen Blixen Coffe Garden. En underbart grönskande oas. Titus fick springa runt i gräset och han älskade det. Vi åt en god middag ute i trädgården. När lillen hade somnat drack vi lite kaffe och njöt av lugnet och den härliga luften.
DSC_0107

Karenområdet är oerhört vackert med alla grönskande exotiska träd som ramar in landskapet. Där ligger fullt med stora fina hus och det är inte svårt att förstå att det är här som de välbärgade bor.

Andra utflykter vi har gjort och som vi varmt rekommenderar:

Kazuri – smyckestillverkning

Ett fantastiskt hantverk som börjar med lera och slutar med sagolika smycken i regnbågens alla färger.
DSC_0061
DSC_0065
DSC_0089
DSC_0094
DSC_0095
DSC_0101

Marula Studios – ”flip-flop fabriken”
Här tillverkar män och kvinnor underbara leksaker av gamla flip-flops. Givervis fick Titus några med sig hem.
DSC_0124
DSC_0127
DSC_0132
DSC_0148
DSC_0158

Det var allt för denna gången och glöm nu inte att besöka ovanstående ställen. Ni blir inte besvikna.

/Lisa

Nairobi, here we come!

Som utlovat fick vi ett mail i lördags med kopia på vårt adoptionscertifikat. Vi var otroligt nervösa att certifikatet skulle vara fullt med felstavningar men kors i taket, allt var korrekt. Vi bekräftade snabbt tillbaka att allt såg bra ut till vår advokat. B svarade att certifikatet skulle sändas med expresspost och vara hos honom som idag, måndag. Underbart, äntligen något som går smidigt, tänkte vi.

Igår spenderade vi dagen med att ta farväl av nyfunna vänner, både kenyanska och andra adoptionsfamiljer. Vi åt en avslutande brunch på Swahili Resort och badade en sista gång i deras fantastiska poollandskap. På eftermiddagen gick vi till Leopard Resort för att dricka en sista ”iced caffé latte” i sportbaren och Titus åt sin sedvanliga fruktsallad.

När vi ändå var på Leopard passade vi på att skriva ut några dokument, exakt 6 sidor, som vi kommer att behöva i Nairobi. Patrik var den som gick iväg för att fixa utskrifterna. Han är väl tillbaka om 5 minuter, tänkte jag. Tiden gick, ingen Patrik kom. Märkligt?! Efter mer än en halvtimma dök han upp med ett leende på läpparna. Du skulle bara veta vad som hänt, sa han. Berätta, berätta, utbrast jag nyfiket. Det visade sig att när P kom till resortens internet-café så fanns det ingen fungerande skrivare eller rättare sagt det fattades sladdar. (Notera att vi dagen före hade frågat om det gick bra att skriva ut och fick då svaret ja). Den ansvarige datakillen i rummet försvann och kom efter en stund tillbaka med ett trassel av sladdar. Efter många om och men var printern inkopplad. Då gick det helt plötsligt inte att välja skrivaren på datorn. Då bytte han dator och då gick det bra. Eller bra och bra. När dokumenten väl skulle skrivas ut, ja då fanns det bara gröna papper. Och det hade ju inte känts bra att lämna in kermitgröna papper till myndigheter. Samma snubbe sprang återigen iväg och kom sedan tillbaka med en hög vita papper. Äntligen, tänkte Patrik! När dokumenten väl kom ut så var bläcket utsmetat och fult. Nya försök gjordes men det blev fel varje gång. Då kom geniet på att datorn var kopplad till en printer i receptionen. Vad säger man? Patrik fick tillslut sina dokument, på vitt papper och utan kladd.

Till klockan nio i morse hade vi beställt en taxi för att ta oss runt på ett par ärenden. Klockan 13.00 skulle Patrik sedan åka till vår advokats kontor i Mombasa för att hämta upp certifikatet. Flygbiljetter till Nairobi hade vi preliminärbokat till imorgon bitti.
Precis när vi skall hoppa in i taxin ringde Patriks telefon. Det var vår advokat. Han sa att han hade ett litet problem. Det visade sig att han inte hade fått certifikatet ifrån Nairobi. Du skämtar, tänkte vi?! Dokumentet hade inte skickats i lördags som lovat. Helt otroligt. När kommer du att få certifikatet då, frågade vi? Förhoppningsvis tisdag morgon. Det var bara för oss att boka om flygbiljetter, boka av taxin som skulle hämta upp oss på Nairobi flygplats, boka av taxin som skulle köra oss till Mombasa flygplats, avboka taxin för Patrik till advokaten etc. Stressigt värre och samtidigt stod taxichauffören och väntade på oss för att tas oss runt på vår ärenderunda. Till slut kom vi iväg. Först blev det ett ärende till banken för att betala in sista hyran på vårt nuvarande hus samt hämta ut pengar. Därefter bar det av till en annan bank för att betala in pengar till svenska ambassaden för Titus pass som vi senare skall ansöka om. Vi passade även på att printa ut lite fler dokument som vi glömde igår. Denna gång gick det mycket snabbare. Sedan bar det av till posthuset en sista gång för att se att vi inte hade något som väntade på oss. Nästan anhalt blev ”fotobutiken” i Ukunda. Det var dags för Titus första passfotografering. Det gick mycket bra trots att butiken var lite suspekt och hade ett konstigt namn, Snappy Snap.
Påvägen hem hann vi med en tur till Nakumatt för att handla lite mat också.

Under tiden Titus tog sin eftermiddagslur så passade vi på att packa, städa, slänga och lägga undan saker som vi skall ge bort.

Nu sover Titus gott i sin säng ovetandes om vad som komma skall. Patrik och jag sitter ute på altanen en sista gång och njuter av den kenyanska kvällsvärmen.

Imorgon bitti stänger vi dörren till Villa Twiga för gott. Känns mycket konstigt då det har varit vårt hem de senaste 7 månaderna. Men det känns också underbart då vi inom kort kommer att komma hem till Sverige. Bara en liten mellanlandning i Nairobi först.

Klockan 9 kommer taxin och hämtar upp oss för att ta oss till advokatens kontor. Vi hoppas att certifikatet då har kommit till Mombasa för senare på eftermiddagen går flyget till Nairobi och det vill vi inte missa.

Hej då Diani och tack för denna fantastiska tid.

Ps. vill bara berätta att vi känner oss fortfarande inte helt ”safe” inför morgondagen. Patriks namn är nämligen felstavat på flygbiljetten och vi har försökt ändra två gånger utan att lyckas. Hur svårt kan det egentligen vara att skriva Patrik utan ck? Vi tar en chansning och hoppas att ingen märker något vid incheckningen.

Adoption certificate

När man minst anar det så sker under. Vi fick vårt judgement den 26 mars. En vecka senare, i onsdags, skickade vår advokat ansökan om adoptionscertifikat till Nairobi. Det kan ta upp emot 2 veckor innan det kommer tillbaka. Och då får man även hoppas att allt är rättstavat. För det blir fel ganska ofta i dokument här i Kenya. I eftermiddag fick vi ett sms från vår advokat som berättade att certifikatet var klart. Redan? Helt otroligt! Imorgon får vi en kopia via mail för att kunna dubbelkolla stavningar mm. Om allt ser bra ut får advokaten certifikatet på måndag. Vilket innebär att vi kan hämta upp alla dokument vi behöver hos advokaten på tisdag. Flyttlasset till Nairobi går då på onsdag, om 5 dagar.

Nu är vi riktigt nära.

/Lisa

Judgement day

Vi har fått vårt judgement! Det är sant, det är inget första april skämt.

I onsdags förra veckan blev det äntligen av. Vi väntade flera timmar i domstolen innan det blev vår tur. Denna väntan gjorde oss väldigt nervösa. Med tanke på att vi hade fått vårt judgement flyttat två gånger tidigare så vågade vi inte ropa hej förrän vi hade hört orden, godkända.

domstolen
Om du tittar riktigt noga på bilden så visar pilarna både höger och vänster för varje rättssal. Något förvirrande.

Patrik gick själv in i rättssalen, till höger, för Titus var trött och jag skulle försöka få honom att sova. Jag gick fram och tillbaka i en korridor med Titus i barnvagnen och kände att nervositeten steg. Efter ett tag kom Patrik ut och han såg sammanbiten ut. Nej, har det blivit inställt igen, tänkte jag!? Men så var inte fallet utan domaren behövde ta en paus. Hur länge skulle vi hållas på sträckbänken? Efter cirka 15 minuter var det dags igen. Patrik gick in och ganska snabbt därpå kom han ut med ett stort leende på läpparna och en tår i ögat. GODKÄNDA!!!!

Vilken underbar lättnad det var.

Äntligen är Titus vår på riktigt, enligt lag och ingen kommer någonsin att kunna ta honom ifrån oss. Vår ögonsten!

För er som väntat med spänning på hur Titus ser ut kommer här en bild. Vår alldeles egna lille pilot.

Titus solglasögon

/ Mama Titus och Papa Titus (som kenyanerna kallar oss här nere)

När du får oväntat besök

Ja, så lyder en slogan ifrån ett känt kaffemärke. Dock dricker vi (läs Patrik) i vår familj kaffe ifrån ett rosteri i Helsingborg, gissa vilket?

Vi bjuder gärna på gott kaffe när vi får besök men igår morse hade vi en snyltgäst och det gillar vi inte. Patrik skulle förbereda frukost och gick ut i köket. Han grabbade tag i kaffekannan och skulle fylla på vatten. Då såg han något konstigt brunt som kravlade omkring innanför glaset. Detta var vad han fann.

image

En stor äcklig jättekackerlacka. Så, ni som fortfarande vill komma in på en kopp kaffe är hjärtligt välkomna. Notera att denna veckan är smaken dock något pikant.

Vi har haft en del kackerlackor de senaste dagarna. Jag tycker att de är så läskiga och jag vill knappt titta på dom. Grymt snabba är de också. Hur gör vi då för att utrota dessa skadedjur? Jo, vi dränker in dem i Doom. Ett insektsmedel som förmodligen inte är lagligt i Sverige. Det gäller att spruta ordenligt för de är sega att ta kol på. När medlet väl börjat verka sprattlar de omkring en stund och sedan kommer dödsrycket. Patrik hämtar skyffeln och kastar iväg kroppen så långt bort som möjligt i trädgården. Under denna sejour håller jag mig gärna i bakgrunden för att undvika en eventuell attack. Ni tycker kanske att jag är löjlig men kackerlackorna är faktiskt runt 6 cm långa (utan spröten inräknade) och vissa kan flyga.

Doom är bra till alla sorters djur och då syftar jag på myror, spindlar etc. Vill vi köra en mildare variant så sprutar vi med Dudu spray. Inte riktigt lika giftigt men än dock ganska effektivt.

Titt som tätt går strömmen här i Diani och kan då vara borta under flera timmar. Då blir det kämpigt speciellt om det händer på natten. Fläktarna slutar att snurra och vattnet försvinner då pumparna inte fungerar utan elektricitet. Då är det bra att ha en ficklampa eller två. I den mörka kenyanska natten ser man inte mycket.

Nästa bra-att-ha-sak är blekmedel. Alla kläder här nere går sönder och får fläckar. Vi har börjat vänja oss vi att gå runt i trasiga och smutsiga kläder och som dessutom luktar sunk. För det gör dom trots tvätt i saltvatten.

image_2

Visst är det underbart med värme. Idag står temperaturen på över 30 grader. Men då pratar vi inte utomhus utan inomhus och det är inte riktigt lika skönt. Jag kan längta efter att få frysa lite. Kommer knappt ihåg hur det känns längre.

image_1

Nu ser vi fram emot onsdag då vi skall få vårt judgement.

/Lisa

Ännu en gång…

… blir vårt judgement inställt. Nu blir det inte på måndag utan onsdag istället. Denna gång berodde det tydligen på att domstolen enbart hanterar adoptioner på onsdagar. Men detta borde de väl ha vetat när de bokade in måndagstiden? Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska det någonsin bli av?

För att kunna ansöka om Haag-intyg behövs ett adoptionscertifikat som advokaten ansöker om. Det ska enligt regler som vi fått till oss ta max 7 arbetsdagar. Idag meddelade advokaten oss att det tar mellan 2-4 veckor. Skojar han med oss? Hela tiden ändras förutsättningarna. Idag är varken Patrik eller jag på topp. Vilken tur att vi har lille T som lyser upp tillvaron för oss.

Vi trodde att vi skulle kunna vara hemma till påsk men det känns inte längre som nåbart.

Givetvis visste vi att processen här nere skulle bli tuff emellanåt men just nu känns det som att botten snart är nådd.

Evig väntan

Vårt judgement den 12 mars blev inställt då domaren blev sjuk. Idag, tidigt på morgonen, skulle vår advokat åka till domstolen i Mombasa för att försöka få ett judgement eller i alla fall få en ny tid denna veckan. Hela dagen har vi suttit som på nålar med telefonerna i händerna. Det dröjde ända till klockan 18.00 innan vår advokat ringde. Nervöst svarade jag och hoppades på det bästa. B började och säga att de goda nyheterna var att domaren var tillbaka. Men, tänkte jag? De dåliga var att vi fått en ny tid först nästa måndag. Det är inte sant tänkte vi, ytterligare en veckas väntan.

Kommer vi någonsin att komma hem?

PS. Hörde precis av en annan adoptionsfamilj att deras namn blivit felaktiga två gånger på deras Haag-intyg. Detta har resulterat i två extra veckors väntan för att kunna ansöka om pass. Suck, varför ska det vara så svårt att göra rätt ifrån början?

Han simmar…

Nja, simmar är väl kanske att ta i. Men med simpuffar kunde han idag själv flyta i vattnet och kicka med benen för att ta sig fram. Det var stort. Innan har Titus sett bassängen som ett enda stort hav av läskande dryck och i princip svalt hela poolen. Balansen fanns inte där och benen hängde som trasor under vattenytan. Men så idag sa det klick, ungefär som när kungen träffade Silvia för första gången. Titus blev ett med vattnet. Han stängde munnen, höll upp huvudet och benen gick som trumvirvlar. Nu behövs bara lite mer träning så att det bara flyter på, som vi säger på simspråk 🙂

DSC_0832

Mitt i detta glädjerus inträffade något totalt förödande. Jo, pappa Patrik ville imponera på lille Titus med att koka kaffe. Ni som inte vet vad det är så innebär det att du sänker ned munnen till vattenytan och blåser ut luft så att det bubblar, kaffet kokar. Och vad händer då? Exakt, Titus skulle givetvis göra samma sak. Kanske inte det absolut bästa med tanke på att han precis har lärt sig stänga munnen för att inte få kallsupar. Patrik kan bli lite ivrig ibland i stundens hetta och tänkte väl att nu kör vi hela registret på en gång. Pole pole… en sak i taget, älskling!

Katarina Harrison Lindbergh

kontakt: katarina.lindbergh@live.se

Familjen Siiras Kenyaresa

och hjärtat inom mig log

Familjelängtan - vår berättelse!

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

A journey for James

About our adoption of little James in Kenya and a fantastic journey for the Johannsens to become a family

KENYA - Början på vår gemensamma resa

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyahjärtan

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Pappa Tomas, jag vill ha ett ninjaträd!

min resa för att bli pappa

Vägen mot tre

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

kodak Moments

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Kenyaliv

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Reseblogg Feed

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

mwanangu

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Möller

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

3 blir 4 i Kenya

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya

Familjen Fredriksson, när vi två blir tre....

Följ med på vår spännande adoptionsresa från Sverige till Kenya